Publicerad Lämna en kommentar

Racerapport – Bockstensturen

Sista racerapporten från långloppscupen, sjukt. Denna säsong har gått så sjukt fort att jag inte vet hur det är möjligt. Den har bidragit med SÅ mycket bra (även i det dåliga) och en ökad självkänsla för mig på hojjen att det är galet! Och efter min tävlingsladd med uppsatt träningsschema nu under augustimånad så har jag fått mig ett kvitto på att jag behöver tveklöst struktur i min träning OCH att jag har mycket kvar att hämta.
Är så taggad på uppbyggnadsfasen nu och tävlingssäsongen 2020… 😀

Men till racerapporten!

Iomed den långa bilfärden mot Varberg så valde jag och finspångsgänget att åka upp en dag tidigare för att övernatta på ett vandrarhem i närheten av starten. Resan gick smidig, sällskapet trevligt och vändret lika så! Vi kom ned lagom till att hinna hämta ut nummerlapp, kika området, köpa frukost sen börja ladda inför morgondagen.

Iomed en förkylning som legat och gått upp och ned 1.5 vecka innan tävlingen så var jag lite nervös och en smula nedstämd över att min ”tävlingsladd skulle gå förjäves” för att man inte skulle kunna pressa som man ville och/eller känna sig seg.

Efter en god nattssömn så vankades det tävling och som vanligt drar mina nerver igång som ”myrornas krig” och en gnutta panik och lite ångest över ”varför GÖR jag ens dehär” :’D Det sker alltid, alltså verkligen ALLTID i solo tävlingar där jag vill pressa. Men jag vet ju att den känslan släpper så fort startskottet gått.

Jag värmde upp, kikade på folk, laddade, ställde mig i startfållan, insåg att jag va kissnödig, paniksprang till närmaste toan, hann precis tillbaka till att vi skulle ställa oss i mass-starten och sedan släppas iväg efter någon minut.

Startskottet gick och vi åkte iväg! Ni vet ju min inställning till mass-start igentligen MEN, helt seriöst, så var inte Bockstensturens mass-start lika hemsk. Iomed att det var LITE uppdelat samt att vi körde på en smalare väg så blev det inte samma ”tjocka” känsla som i tidigare mass-start när jag vurpade. Så det kändes helt OK, trotts mitt agg.

Min plan om att hålla igen i starten kan man ju alltid glömma för det GÅR inte. Man vill ju med i flowet och hamna i en schysst klunga så det är egentligen bara helt onödigt för mig att ens låtsas som att jag ska hålla det – för jag gör det endå aldrig.

Första 2 milen (ca) va väldigt lättåkta utan backar och stök så min puls skenade som vanligt men jag hittade ganska så bra ryggar ändå. Men vet ni en annan sjuk grej – jag var extremt fräsch. Alltså jag var SÅ pigg?! Första km blev det lite felkörning och traggel i klungan, men sen så bara flööööt allt på?!

När första backen kom så var jag lika fräsch och körde kontrollerat men med lite tempo uppför. Jag hade ett helt SJUKLIGT fokus och var 1000% in the game alltså och banan var som gjord för mig! Lagom långa uppförsbackar som sedan avslutades med en nedförslöp så man kunde återhämta sig bra. Jag var så jäkla pigg och med tills ungeför 4-5 mil in i tävlingen.

Runt hälften av loppet så började jag känna att backdäcket kändes mjukare. Jag tappade fokus men försökte intala mig själv att det enbart kändes som det och att jag inbillade mig för att ”det hade gått för bra för att va sant”. Men för varje km kändes det mer och mer och vid depån efter 7 mil så sladdrade bara däcket som en jäkla orm.
SJÄLVKLART hade jag missat en pumpjäkel (som låg kvar i väskan) så jag i panik roppar efter en pump vid depån och efter att ha fått frågat några gånger så pekar de mot ”tekniska zonen”.

Och alltså helt seriöst. Detta är ett långlopp och en ganska stor tävling (vad jag tycker) så borde man inte ha något annat än en liten HANDPUMP av billigare modell i tekniska zonen som inte ens fungerar utan blåser ur luften åt båda hållen? (var 2 ventilhål)

Iomed att den inte funkade så fick jag i panik ropa efter en fotpump och efter vad som kändes som 100 år (vilket det inte var, men ni vet, tävlingspaniken) reagerade en fantastsik ung kille i publiken som sprang mot bilen och hämtade pump.

Här hade jag två val, antingen chansar jag och pumpar i luft och hoppas att det håller, eller så står jag och tar i slang (hade tubless). Och eftersom den hållt över 7 mil så tog jag det snabba alternativet – pumpa i luft.
Åh så dumt nu i efterhand.

Däcket höll trycket i någon km innan det började sladdra igen. SKIT!

Jag försökte ta mig fram i det tempot som gick men i varje kurva fick jag hålla igen och cykeln blev så mycket trögare.

Jag stannade igen i depån innan mål där samma grej upprepades – en liten skit handpump i tekniska zonen så jag fick ropa efter fotpump. Då hade en funkis det en bit bort men lyckades inte få till mekaniken så jag, i smått irritation, orkade inte vänta och bestämde mig för att försöka ta mig imål med sladderdäcket.

Kom imål och kände mig så besviken.

Alltså jag hade kraften. Jag hade sån sjuk styrka i mina ben OCH i huvudet detta lopp att det hade kunnat gå förbaskat jäkla as bra. Verkligen grymt bra. Men ne. Cykeln ska krångla när benen inte gör det. Sen absolut, klart som tusan att jag är glad över att jag mer eller mindre fått ett kvitto på att mitt träningsupplägg gav sjukt bra effekt – men det kändes heller inte som att jag verkligen fick visa det för mig själv…

Aja, jag är inte arg eller besviken längre utan snarare tvärt om – jag är super taggad på att bygga upp mig själv över vintern till den bästa versionen av mig själv. 2.0 Alicia.

Hade bara önskat att jag fick avsluta sista loppet på långloppscupen ”på topp” 🙂

Tack alla underbara människor för eran pepp och glädje längs vägen, både i publiken, längs banan och via medier <3

Publicerad 3 kommentarer

Racerapport – Mörksuggejakten

Innan start stod jag med en tjej i startfållan och pratade om hur mycket jag ogillar mass starter då det bara är en tidsfråga innan man kraschar..
Hon höll starkt med och hoppades, som jag, att de skulle sluta envisas med dehär starterna och följa de andra loppens exempel, vi önskade varandra lycka till och sedan bar det av..

Veckan inför tävling så har jag vilat galet mycket. Så galet mycket att jag fick svårt att sova om nätterna. Ni förstår, min kropp och hjärna behöver mycket aktivitet för att kunna sova bra och funka bra i livet. Lite aktivitet = zombi alicia som inte orkar något och sover sedan skit. Mycket aktivitet = livet är på topp och alicia sover som en prinsessa.

Annars var maten bra planerat, motivationen bra och jag var bara allmänt pepp inför tävling!

Kvällen innan insåg jag att mina SIS gel var slut och jag hade enbart enervit gel kvar. Dålig planering men jag tänkte att det kanske skulle funka ändå. Iomed min mage så funkar SIS mycket mycket MYCKET bättre än enervit då de lätt kan leda till magont.
Gelen åkte ner i väskan, resten av preppen lika så och sedan åkte jag ner i sängen.

Ni vet när man MÅSTE somna fort för att man vet att man kommer få för lite sömn men ”Om man somnar nu så får man iallafall ett par timmar”?
Så tänkte jag hela natten hela vägen fram till att min klocka ringde 02.50 och det var dags att gå upp.

Ingen sömn inatt, bra Alicia

Jag hade förberett allt sjukt bra så på 20 min var jag klar att gå ner till bilen och åka mot första stoppet – Prästköp.
Vi var totalt 5 st cyklister som skulle upp och rejsa och åkte gemensam bil upp.

Men vi gör ett litet hopp från bilfärden, skippar detaljerna när man hämtade lapp, värmde osv då det var same as allways och går till startfållan.

Nervig som vanligt står man där och mentalt förbereder sig för loppet. Man känner att pulsen ökar, man nästan blir lite svag i kroppen men ändå känner sig stark och bara laddar. Något som även påverkade nerverna va denhär jäkla mass starten. Jag har skrivit lite längre om detta på sociala medier (instagram, facebook) men helt seriöst – alla andra långlopp (som jag kört) har tänkt till när det kommer till mass start och slutat med det iomed skaderisken. Mass start SUGER och är inte ens lite roligt. Man har 1 styre 1 mm åt höger, 1 styre 1 mm åt vänster och 20 andra cyklister med mm avstånd åt alla andra håll. Du ska alltså inte enbart ha koll på cyklisten framför dig, utan även åt alla sidorna av dig själv och cykeln samtidigt som någon bakom dig duttar dig med sitt framdäck på ditt bakdäck.

Iallafall, i fållan står jag och pratar med en tjej om just den delen, att jag ogillar mass starterna så otroligt mycket. Hon höll med, vi önskade varandra lycka till och sen bar det av.

Vi cyklade i mega klungan och jag försökte hålla koll på allt runtom mig, vi hann 3 minuter in på loppet och sedan hände det.

Personen framför mig måste blivit knuffad eller något, för jag såg hur kan åkte åt sidan och någon annan vurpade över honom. Då han var ca 1 m framför mig så hann jag inte reagera (och vad hade det spelat för roll, vart skulle jag ha svängt?) så jag åkte på han och flög över styret jag med. Gled lite härligt på asfalten och gjorde en jävligt snabb scann. ” Är allt helt? Japp! Okej bra, det kommer 100 tals personer bakom, akta!”

Jag frågade personen jag åkt över om allt var okej, fick inget svar men får anta det då han åkte upp på cykeln igen och körde iväg. Jag skulle med upp med såg att styret vridit sig helt och fick stanna igen, vrida upp och sen köra iväg igen.

Jag skadade mig inte allvarligt på något sätt alls utan jag måste haft galen tur. Fick enbart skrapisar och blåmärken vilket man får räkna med på tävling.

Iomed krasch så åkte jag bak från led 1 till led LångSomFanBak och försökte jobba igen det i första backen vilket gick sådär. Det var smockfullt så man fick vänta in ett läge att köra om, försökte kötta och lyckades TILLSLUT iallafall se 1 person i samma klass som jag – de andra var long gone.

SKIT!

Benen va fräscha, huvudet var med men jag kom inte fram! ”stopp” i stigarna och de standard personerna som ska PRESSA sig fram gjorde inte början på loppet lätt. Men som alltid börjar det tunna ut sig efter en stund och det blev lättare att hålla sig egna takt.

Jag kan inte svara på hur lång in på loppet jag var distansmässigt (min garmin slutade funka helt plötsligt) men tidsmässigt ca 1 timma in på loppet började jag få en håll liknande känsla i magen. Eller det började med håll liknande för att sen övergå till ren magsmärta – Enervit gel fan skit fan.

Jag har verkligen enbart mig själv att skylla – JAG VET JU! Men ändå tänker man naivt att ”de funkar nog denna gång”.
Nee Alicia, det funkar aldrig så sluta va så otroligt naiv och bara förstå att den gelen inte funkar för din mage. PUNKT.

I början kunde jag pressa skapligt trotts magontet, men sista timman så kunde jag inte ens äta något för att de gjorde så ont samt att jag inte kunde ta i 100% då det ökade smärtan. Skaplig räddning jag hade att det fanns fantastiskt folk som kunde langa ny flaska – ni räddade mig!

Men, trotts krasch och magont så slog jag förra årets tid med 4 minuter. Och det är inte mycket, men det är en bättre tid och ett bevis på att jag hela tiden går mot en ”snabbare jag” vilket känns fantastiskt. Så efter att ha legat på gräset en stund efter loppet, tagit en resorb och dryck (tack malin <3) så började magontet ge sig lite och jag kände mig helt okej nöjd.

Och härmed lovar jag att till nästa tävling som ännu är oklar vilken det blir, så blir det inga mer ”naiv-grejer” utan jag kör enbart med det jag vet funkar för mig och min mage så jag inte kan skylla på det nästa gång 😀

KRAM och hej!

PS. Tävlingen var super fint arrangerad i övrigt, så jag är inte putt på själva loppet i sig. Jätte fint, mycket folk som hejjar längs vägen och jätte bra funkisar. Det är enbart mass starten. DS.

Publicerad 1 kommentar

Racerapport – Billingeracet

Vet ni vad – nu är det slut med mina inlägg där jag, mellan raderna, sänker mig själv och nästan förklarat innan jag ens kört att ”jag inte är så snabb”. För igår kände jag mig snabb, även om jag placeringsmässigt inte har något att skryta om, så kändes allt förbaskat bra!

Och som innan – orkar ni inte läsa min rapport (vilket jag såklart hoppas att ni gör) så står resultat och tid längst ned.

Som många av er vet så flyttade jag för ca 1.5 vecka sedan vilket gjorde att jag kom i sån galen ofas i allt. Jag kunde inte riktigt träna, äta enligt rutin, sova eller förbereda. Eller äta kunde jag förvisso ha gjort, men det lite ”åkte ur tankarna” när jag skulle få mitt nya boende lite hemtrevligt samtidigt som jag skulle jobba. Huvudet kändes, och känns även i skrivande stund, som att man har den lite under armen innan man kommer i fas med allt.

Iomed de punkterna så kom mina vanliga tankar om mig själv dagen inför lopp upp – ”jahopp, inget gör man rätt. Jag har inte gjort något jag ska. Skit då, det kommer gå så dåligt.. IGEN..”
Så innan jag skulle sova så höll jag på att spela in en instastory där jag lixom förklarade varför morgondagen kommer gå dåligt.
Jag ställde mig alltså in på att tävlingen skulle gå dåligt, innan jag ens var där?

Efter att ha gjort några videos, raderat och gjort om så landade just den insikten lite. Att jag ställer mig in på att det ska gå dåligt redan dagen innan jag ska tävla när det egentligen är då jag ska peppa upp mig själv och se mig själv imål. Hur rimligt är det ens att tro att man ska bli bättre, om man hela tiden ställer in sig på att man är dålig?

100% orimligt.

Så jag tog bort alla videos, struntade i ett inlägg innan tävling och försökte istället bygga upp mig själv. Jag var medveten om vad som hänt de senaste 1.5 veckorna, men jag tänkte samtidigt inte ställa in mig på att det skulle gå dåligt, utan bara att jag skulle ge allt jag kan och se hur länge det håller.

Dagen innan hade jag även vart på haga cykel och fixat energiprodukter så jag visste att jag hade med mig bra mängd energi samt de produkter jag funkar bäst på (SIS gel + sportdryck, enervit bar). Jag fick även lite bra tips om just banan och fick förklarat vart de värsta backarna var och vart man skulle spara energin.
GRYMMA TIPS OCH TACK FÖR DOM <3

Innan startskottet så värmde vi upp lite genom att kika på första backen, snackade lite och sedan bar det av till startfållan.

Starten gick och iväg åkte vi! Precis i starten av billingeracet så är det en låååång lååång backe. Min största nackdel är att jag är sjukt seg i starten, har lixom inte fått till dedär pangiga än just i början så i själva backen åkte cyklist efter cyklist förbi mig.
Då började, i vanlig ordning, det negativa smyga sig på för att berätta för mig att jag var så långsam och loppet skulle gå så dåligt.

Backen var slut och vi åkte någon snirkel för att sen in i skogen där det tar STOPP. Många som är starka i starten/på gruset är inte lika knixiga i skogen vilket gör att jag (som är tvärt om) tappar hejdlöst med tid då jag får stå i kö och vänta på att få komma fram.
Så jag stod där och fibrilt försökte hitta någon omkörningsfil (vilket inte fanns) och svor som tusan åt alla som stoppade mig (i huvudet såklart :’D) och gjorde så jag inte kunde bränna på, när det började lätta så brände jag på och försökte köra om person efter person och märkte en sak.

När jag stod där och va förbannad, så var jag inte längre förbannad på mig själv – utan på alla andra som stoppade mig för att komma fram. Och genom att vara förbannad på andra så kunde jag plötsligt höja mig själv och pucha på mig själv ännu mer än jag någonsin kunnat göra.

Nu förstår jag att det låter konstigt att jag ska cykla runt och vara förbannad på andra cyklister, men vi ska samtidigt ha i åtanke att det är en tävling där man tävlar med andra människor och så länge man inte är otrevlig och elak mot någon så är det 100% okej att mentalt preja alla i sin väg :’D

Hur som, min pepp höll i sig och ökade som tusan hela tiden. Mina ben började plötsligt svara när jag tog i och jag kunde hänga på bak i klungor när det behövdes. Min puls va skyhög men jag kunde ändå panga ifall folk. Jag var inte bara med i en tävling denna gång som jag har vart mycket förut, utan jag var faktiskt med och tävlade.

Vilken känsla! Sånt rus! SÅ JÄKLA KUL!

Ännu roligare är det när man möter folk man känner igen i spåren som antingen ger hejarop, hälsar eller under en backjävel säger några härliga ord.

Runt 4 mil (om jag minns det rätt) så kom plötsligt en liten xc liknande slinga med ”svårare/lättare” väg val. Jag tog ”svårare” och där dök plötsligt en stenkista upp. Alltså en riktig stenkista som jag aldrig någonsin kört förut. Mitt i chocken och den intensiva blicken efter vägval så hör jag en tjej hejja på sidan. ”Kom igen alicia dethär klarar du”
Man kan ju inte hoppa hindret då, eller hur?

Så jag tog det vägval som såg bäst ut och chansade, tog mig igenom stenkistan och sen ut på en ”spång” som slutade i ett drop – och de gick SUPER! Sån förbaskad kul grej att slänga in i ett långlopp! Mer sånt 😀

Cyklade från knixslingan och hamnade bakom ett gäng igen. Med alla köer hela tiden när de lite mer ”röttiga” skogspartierna kom så finns det vissa underbara människor som faktiskt låter en köra om när man ser en chans och faktiskt KAN köra om. Vissa är så sjukt tråkiga och ”vägrar” släppa förbi även om det faktiskt går vilket är förbaskat tråkigt, MEN, så finns det vissa underbara människor som utan att fundera på det släpper förbi och er vill jag höja till skyn!
Jag gör absolut inte alltid rätt på tävling när man pressar där med mjölksyra upp i öronen och ska tänka på allt runtikring, men om jag märker att jag har mycket folk bakom och om jag ser att stigen blir bredare, då brukar jag försöka hålla åt någon sida så de andra kan köra på andra.

Inte alltid, men försöker.

Billingeracet är ett väldigt backigt lopp på 75 km med mycket mer stig än de flesta andra långlopp och jag lyckades hålla mig fräsh och ”in the game” från att jag kom upp för backe 1 till 60 km. Det var flera gånger jag glömde tiden helt och bara var i loppet.

Meeeeen tillslut blev även jag trött och sista 1.5 milen var tunga. Inte så jag inte klarade backarna, men det gick inte fort och jag tappade tid som attan.

Loppet avslutas (såklart) med långa packar där den sista (strupen, sista backen innan mål) var en förbaskad dryg, brant jäkel) tog musten ur en. Jag ville bara gå av cykeln och gå, men envisheten satte stopp för det och jag malde upp.

Jag kom in i mål på 3:39 H och hamnade på en 11 plats av 15 (eller 16) vilket inte är att hänga i julgran, MEN något att hänga i självförtroendeboost-gran. Jag är inte glad över placeringen på detta lopp, utan jag är glad över hur min kropp kändes, hur mitt huvud kändes och att jag hade ett lopp där jag tävlade. Alltså faktiskt TÄVLADE. Inte bara plågade mig igenom för att sedan va bitter. Utan jag hade kul, jag var NÖJD OCH GLAD och jag ska ta med denna känsla till nästa och nästa och nästa lopp 😀

Det är slut med förklaringar om varför det kommer gå dåligt INNAN loppet utan då jag ska peppa och ladda för allt i hela själen. Sen kommer såklart inte alla lopp kännas på topp – så är det bara. Men majoriteten av loppen ska jag fasen höjja mig själv på nu, på alla sätt och vis.

Avslutar med att säga, som jag ofta brukar säga på mina spinningpass:
Är huvudet med så har inte benen något annat val än att lyda.

Ha det bäst <3

Publicerad Lämna en kommentar

Racerapport – Jursla xc

Jag vaknade på morgonen med världens tyngd i kroppen. Trött i huvudet, trött i kroppen och det ända min kropp skrek efter var att lägga mig i sängen igen.
S Å T R Ö T T

Men denna lördag hade andra planer än att jag skulle ligga halvdäckad i sängen. Bananpannkakor till frukost, möte på morgonen/förmiddagen och sedan göra sig redo för kort-race.

Jag får dock erkänna att jag övervägde lite först, ”ska hoppa tävlingen idag och bara vila, eller ska jag köra?”. Då det var anmälan på plats så hade jag inte direkt signat upp på något. Meeeen lika fort som förstnämnda tanken slog mig så kom en annan. Jag kan ju inte försöka promota folk till att vilja tävla mer, uppmuntra människor som vill arrangera tävlingar i närheten sen struntar jag i att köra dom själv?
Nu kan man ju så klart inte alltid vara med på allt, men idag KUNDE jag ju faktiskt, men ville avboka det för jag va sliten.

Så med de tankarna i huvudet fick jag dra på mig tävlingsdressen och röra mig bort i sällskap av pappa och Rikard.

Det roliga i de hela var att både jag och pappa var otroligt osugna på att tävla. Båda va trötta, lite loj och hade hellre sköntrampat en sväng. Men båda avslutade tävlingen med att vara riktigt nöjda över att vi ställde upp. 

Väl på plats så var det några cyklister som trampade runt. Vissa testade banan, vissa anmälde sig och vissa stod och snacka. Typiskt cykelklimat med andra ord.
Vi gick och anmälde oss för att sedan åka bort mot den ”stenkista” som jag stupade över styret på förra året. Av just den nämnda anledningen så kände jag att jag ville kolla över den i lugn och ro för att se vilken linje jag skulle ta.

Linjen var kollad, jag kände mig redo och mot startlinjen trampade jag bort.

Vi var inte jätte många som tävlade utan vi hamnade nog mot en 20 st i tävlingsklass och ungefär detsamma i övriga. Dock enbart 2 st i damklass, jag och starka Helena..
Vi har kört några långlopp tillsammans innan och hon vinner alltid med sin järnvilja och starka ben så jag kände mig lite smått nervig vid linjen.

Ett mål hade jag dock, jag ska göra allt jag kan för att komma om henne!

Och första minuterna var jag före och var även galet nöjd! Seeen smet hon om.. Men en sak som jag var sjukt nöjd över var att jag släppte henne inte ur sikte på hela första varvet. Inte heller andra! Eftersom jag vet att hon är mycket starkare än mig så gjorde det mig väldigt glad!

Sista varvet så tappade jag henne men var enbart mindre än 1 minut efter in i mål. Så i kort är jag otroligt glad och nöjd med min prestation den dagen.

Publicerad Lämna en kommentar

Hård vecka för hårt folk

Nu är jag inne på torsdag vilket innebär dag 4 av 7 tunga dagar på cykeln. Det är som så att min pappa och jag bestämde oss för att satsa fullt ut på tävlingssäsongen 2019 och har då knåpat ihop ett träningsschema som kommer att sträcka sig fram till våren (inte gjort allt klart men grovmallen).

Schemat som dock är klart är fram till sista tävlingen för iår, nämligen Västgöteloppet som går den 22/9 i Ulricehamn. Då delar vi upp det som så att 3 veckor innan tävlingen börjar ”ladden”. Vi kör 1 veckas hårdträning där man varvar enda dagen med intervaller och andra dagen med distanspass (minst 3H). Sjuuukt tungt vill jag meddela och speciellt när man sovit sisådär denna vecka..

Eftersom jag jobbar hemifrån så lägger jag stor vikt på att man inte ska bli slapp för att man är hemma. Därför ser jag till att alltid sätta klockan på 6.00 på vardagarna då man hade vart tvungen att gå upp runt den tiden om man hade jobbat någon annan stans – så varför ska det vara någon skillnad bara för att man jobbar hemifrån?
Därför blir många dagar ganska ”trötta” om jag kommit i säng för sent och sen ska vakna vid 6.00. Men jag tror att om jag skulle rucka på det för mycket så skulle man hamna i dendär bekväma fasen att ”åh, jag kom visst lite sent i säng men det är ju bara att jag ställer klockan senare. Jag är ju ändå hemma”
Och där vill jag absolut inte hamna.

Sen kan jag såklart ibland, som idag, ha galet svårt att komma upp om man sovit uruselt. Men jag kan stolt säga att 97% av gångerna kommer jag upp mellan 6-7 varje vardag och startar mina arbetsdagar.

Det är svårare än vad det låter när man jobbar hemifrån 😀 

Iallafall, tillbaka till träningsschemat, när vecka 1 är klar så kommer vecka 2 trappas ner i tempot och samma vecka som tävlingen är på så är det väldigt lugnt.
Det ska bli galet spännande att se om man märker någon positiv effekt av ett sådant upplägg 🙂

Tror stenhårt på detta!

IMG_1697.jpg

Publicerad 1 kommentar

Racerapport – Ceres Challange

Vill du köra ett lopp som är utan dendär kända ”tävlingshetsen” som vi är så välbekanta med? Då kanske Ceres Challange är något för dig.

Helgen började super mysigt! Vi bestämde oss för att ha lite mysfredag och beställde sushi, åkte till pappa och bubblade lite. Det var väldigt länge sen man gjorde det då sommaren har vart lite väl varm så suget kom inte riktigt men det var väldigt skönt denna kväll!

IMG_1988IMG_2005IMG_2019

Efter det blev det att åka hem, fixa iordning sista på cykeln (vilket inkluderade byta däck till ett par ”fast track”) sen bara ladda mentalt igång iför morgondagen!

Innan start var det ett ledarmöte för lagledarna, Ceres Challange är nämligen en lagtävling där man kör 3st i ett lag på långa distansen (5.5 mil) och 2st på korta (typ 3.5 tror jag). Där gick han igenom hur det är markerat, vad man ska tänka på ect tills han tillslut sa ”Och det kommer inte vara några varningar under loppet för stup, stenras, spångar eller några andra faror”
Nahe tänkte jag direkt, har dom ändrat banan så den är mer snäll…?

Han fortsätter – ”För det kommer att vara sånt hela vägen, så ni får vara uppmärksamma på faror”

Aaah, i saw what you did there!

Så banan är precis som ni förstår, sjukt stökig och bökig näst intill hela vägen. Vissa partier kan verkligen INGEN cykla på, oavsätt hur duktig man är, och man får därför gå, och vissa är snäll stig. Det kommer få få grusvägar men jag skulle säga att de avger 5-10% av hela banan, MAX. Resten är skog skog och lite mer skog.

Så banan är kanke inget för den nya på cykeln, men det är tveklöst en tävling för den som vill slippa tävlingshetsen för det är absolut inte detsamma på denna tävling! Dom släpper tyvärr, likt många andra tävlingar, damerna före de snabbaste killarna så det kommer ju folk bakom som vill om. Men det är inget skrik att ”FLLYYYTTTAAAA VII KOMMMEEEER” eller att de trycker sig förbi som man är nära på att krasha med trädet framför. Utan det är mer ”Kan vi komma om någonstans?” eller så hinner man till och med själv fråga de bakom innan de har yttrat sig.

Så skönt, så annorlunda och så mycker roligare.

Annars var det standard, det gick precis som det skulle bitvis medan jag ibland satte huvudet under armen vilket resulterade i någon ramling här och där. Typiska ”onödighetsramligar” som jag vill kalla dom. Tex så satte jag in foten mellan däcker och ramen så jag vurpade framåt. Sjukt onödigt och jag funderar fortfarande på hur jag lyckades.. Sen gjorde jag en ramling som gjorde lite ondare.

Åkte ner för en halvbrant backe på en bergshell där det även var lite rötter på. Rötterna var lixom inte ”raka/plana” utan de låg längsmed bergshellen som sluttade åt sidan. Jag hamnade tyvärr lite fel på dom och drog i knät som sved ganska så duktigt.

Annars är jag hel, haha 😀

Jag och mit fantastiska lag som peppade varandra hela vägen in i mål hamnade på en 2:a plats vilket vi är supernöjda med!

Hejja Ceres Challange!

IMG_20180825_152633_47720180825_150827

Publicerad Lämna en kommentar

Ränneslättsturen och grym uppladdning

Idag när jag vaknade så kände jag att förbränningen har kickat igång till tusen, möjligen miljoner – jag vaknade vrål hungrig! Och inte hjälpte det att äta frukost för 1h efter är jag precis lika hungrig som när jag vaknade. Menmen, det är ganska standard efter att jag kört något hårt pass vilket i detta fall var att jag tävlade igår i Eksjö.

Som jag nämnde tidigare så har jag satt mig själv på kostschema där fokusen är kolhydrater och viktnedgång. Nu blev viktdelen lite svår då 3 dagar innan lopp kolhydratsladdar jag (lägger mig upp mot 10g kolhydrater per kg kroppsvikt) samt ligger på balans för bästa prestation. Och tusan vad bra ladden blev!
Jag kände aldrig någon hård dipp utan det var möjligen lite lite mot slutet som jag kände att energin började försvinna.

Men det var absolut inte mitt problem detta lopp utan det var helt enkelt att musklerna tog slut. Jag har vart på tok för dålig med träningen detta år vilket gör mig lite arg på mig själv. Förra året så tränade jag riktigt hårt vilket gjorde mig förbannat stark (jämfört med tidigare år) men jag har tappat lite av det.

Sen ser jag ju självklart varför också. Precis nystartad som egenföretagare, mycket nytt och några svackor som känt tunga för mig rent mentalt som jag fått jobba med.
Men sånt får vi alla tampas med ibland och skam den som ger sig. Jag ska ta mig tusan bli starkare än förra året till hösten och sen behålla det för att sen, 2019, ha världens powerlegs. 😀

Bra plan va?

Btw, denna frukost är SÅ GRYM! Möjligen inte innan lopp då man bör minska på fiberintaget men till vardags – YES THANK YOU!

Och det är så himla standard:

1.5 dl havregryn
3 dl vatten
Micra till det blir en gröt (eller koka)
Kanel + lite salt
1 banan
1.5 dl mjölk

2 st grova knäckemackor
2 st valfritt tillbehör (jag tog kyckling)
Salt gurka

Denna extremt enkla frukosten ger 89g kolhydrater, 18.5g protein, 7.3g fett på 509 kcal och en jäkla power in tha legs.
För mer kolhydrater kan man öka havremängden 🙂

Publicerad 1 kommentar

Kolmården extreme

Gårdagen var verkligen jätterolig! Jag kände mig pigg och fräsh och självklart blir det ännu roligare när det går bra 🙄 jag ska dela upp grenarna ocg berätta om var försej:

Paddling

Detta va den gren kag tränat minst på, rättare sagt 1 gång iår och kanske 10 gånger förra året 😂 Så jag visste att man skulle tappa där, men samtidigt försökte jag hålla så god takt som möjligt då jag ändå har skaplig teknik. Paddlingen var iallafall 12km med 2st lyft och det va lite vindar på ågelsjön så man fick bita i lite när man paddla åt ”fel håll” 😃 Så efter 6km båda med och motvind var första lyftet, gick skitbra faktiskt. Lyckades få upp kajaken på axeln på något sätt så jag slapp anstänga armarna utan det var bara benen att ta mig framåt! Så fort knallade jag iväg till andra sidan, lade ner kajaken sen drog iväg igen. Nu var det segt, det kändes lite redan efter 1km då jag ruchade i starten  (typiskt mig😂) men det gick helt ok. Men man va lagom lycklig när man började skymta stranden 🙄

Löpning

Hääääär kände jag att nu börjar min gren komma. Jag var lite seg i första 500m ca, sen släppte det och jag tog igen person efter person. Mycket roligare än att kämpa för att inte bli omkörd av flera 😄 Traillöpning är klart lite mer speciell då det innehöll lite klättring och det lixom ”hände” mer än vanlig löpning vilket jag tycker är GRYMT kul 😍 Något jag märkte oxå är att jag ”släpper” mer i nesförsbackar än många andra, menat att jag bromsar inte farten utan låter benen bara rulla ner. Det låter typ som att den stor elefant klampar förbi men känns så otroligt mycket härligare än att bromsa takten 😃 Men även om traillöpning va jobbigare än vanlig då det var mer kuperat och mer att fokusera på, så väljer jag det klart över vanlig stiglöpning.

Moutainbike

Min gren 😃 Här plockade jag ytterligare några till och låg 2a efter ca 1mil (kanske mindre) Det var myycket grusväg dessa 25km, mer än jag förväntade mig. Man kan säga ca 60-70% grus och resten skog, men de drog ändå till ett par luriga partier på dessa km i skogen så det var roligt. Men 2 grejer skedde under mtb turen..
Första var att jag ramlade, no biggie dock utan va lite snabb i en sväng på grusvägen. sved fint 😅
Andra va mindre kul.. När jag hade ca 3km kvar så bara tväääär stannade cykeln, jag kollade bak och hela bakhjulet hade lossnat…. OCH JAG HADE GLÖMT VERKTYG I ALL STRESS VID BYTET. Jag blev så arg och frustrerad tills en kille kom ca 30sekunder efter de skett.
” Åh snälla har du ett multiverktyg?!?! Du kan kasta det på mig så får du det i mål!!!”

Men snäll som han var stannadr han och hjälpte till, dock var det trasigt.. Gängpajj så jag fick göra en provisorisk lösning och pratade med cykeln hela vägen till mål.
” Ooooo dehär är inte bra, det här är INTE bra”
” Kom igen håll hela vägen nu, fööörrsiiikkttiiiiiiiiiiig”
😂😂😂 Men den höll och jag kom i mål

Så, för att summera, det var skitkul, ni borde testa något i denna genre 😃

Publicerad Lämna en kommentar

Mitt första xclopp – sverigecupen

Nuuu är jag mindre tjurig och mer realistisk och famförallt taggad! Gårdagen gick inget bra, men det är fasen inte konstigt. Första loppet någonsin och kör mot dam eliten, lixom de starkaste tjejerna i Sverige och andra länder 😂 Man kan inte förvänta sig något speciellt första gången då så jag är istället glad över erfarenheten och att veta vart jag ska lägga fokuset framöver. Men jag kan säga såhär – dethär är tveeeklööst de köttigaste loppet jag någonsin gjort, alla långlopp jag kört går inte att jämföra med. Konstant upp och ner med pulsen och jag hade en snitt på 191 och en ma på 207 under loppet (tror jag ligger mellan 210-215 som maxpuls) så det kändes.

Men om man ska ta det från start, jag kände redan innan att jag värmt på tok för lite, körde ca 15min uppvärmning sen bara gled jag runt, så det var en miss jag ska tänka på i framtiden. Kanske införskaffa mig en roller att köra med innan för att slippa gegga ner hojjen innan start.. Men den största missen va att jag inte var med i huvudet, på tok för nervig över att de va första loppet, att det regnade och var halt osv så de hjärnspökena måste bort, omedel bums 😃

När startskottet gick så fick jag inte i skofan i pedalen så höll på att pula och hacka och krångla första minuten så redan där var jag superarg över att den inte ville sammarbeta, sen gick det bara utför. Bristen på uppvärmning gjorde att de började strama i benen redan första backen och jag snittade 196 bmp första lopen och det är lite väl för att hjärnan ska kunna fokusera. Mycket slarvmissar och vid ett fall så ramlade jag 3 gånger inom loppet av 1 minut. Tror ni jag svor lite då?

Vid lop 3 så kände jag att dehär håller inte, jag måste sänka tempot! Jag kom lixom inte upp för backar för jag startade backen på en puls på 200 bmp så de fanns inte mycket att kräma ur för att kunna snärta mig upp. För att förklara så va det inga lätta backar utan de va branta och hala så man fick trycka sig upp på alla = inte optimalt att köra runt med en skyhög puls.

Då blir det ju självklart så att när jag saktar ner = dom andra börjar närma sig. Så på lop 4 så varvade de snabbaste tjejerna mig så det var bara att kasta cykeln när jag kom imål så. Fly förbannad men framförallt besviken på mig själv. Va så ledsen på ett sätt då man hade förväntat sig komma ändå skapligt och inte uruselt. Lite därför jag valde att va otroligt kort på mitt facebookinlägg (för er som följer det) för de hade inte vart fina ord som kom från mig.

Men, som nämnt ovan, nu när jag har smält allt lite mer så är jag så glad över dehär, vilken erfarenhet! Vilken grej! OCH FAAAASEN VAD GRYM JAG SKA BLI PÅ DETTA TILLSLUT. Ge mig lite tid, envishet och nötning bara, så ska jag göra både er och mig själv stolt. Jag längtar så mycket efter att få plocka placeringar. Kort förklarat, så är jag motiverad till 1000!

Nedan ser ni en video på banan, jag hatar att kameror får allt att se så snällt ut trotts att de va superbrant, men de får duga. VIdeon är tagen från dagen innan race, när vi kollade banan i lugnt tempo och stannade ibland för att diskutera.

Så enjoy, ha det bäst så hoppas vi att det går bättre nu i helgen på Kolmården Extreme Challange!

Kram

Publicerad Lämna en kommentar

Kolmårdsbiken, från dagarna innan till mål

Vanligtvis brukar jag inte va så nervös inför ett lopp, klart man tänker på det men brukar inte ha dendär nervösa känslan förrens man vaknar på morgonen. Då är det istället nervositet x795.

Men denna gång kom de lite innan, inte extremt men lite nervöskänslor för att ”ae tänk om ja kommer sist, tänk om det är sjukligt grymma tjejer som kör, tänk om cykeln ger sig” osv åkre runt i huvudet. *TÄNK OM*

Natten innan kolmårdsbiken så sov jag medelbra, vaknade några gånger men inget överdrivet. Kände mig ändå utvilad när jag vaknade 30min innan väckarklockan drog igång och hjärnan började eka *Idag är det dax*.

Fixade frukost som bestod av bananpannkakor med blåbär och kvarg samt tog en speciell vätskeersättning samt min svartavinbärskur, plockade med det sista sen bar det av mot Sörsjön. Från att jag vaknat till startskottet så var man så galet nervös. Magen kittlade av nervositet, huvudet tänkte igenom alla möjliga tänkbara ikkebra situationer som kan uppkomma samtidigt som den tänkte på alla möjliga bra situationer som kan komma.

När man står där och väntar på startskottet är nog värst, då är hela kroppen nervös, nästan skakig. Men så fort man hör smällen, så försvinner allt. Då händer något annat, då kommer hornen fram. Tyvärr va mina horn för långa idag då jag tog i lite väl första 15-20min vilket resulterade i en mycket trött Alicia på tok för tidigt. Starten är förbannat svår, man vill kötta och hänga med de snabba killarna men det är inte så smart då de snabba killarna är förjävla snabba 😂

Frustrerad som få men envis så fortsatte jag försöka maxa trotts att både puls och ben sa NEJ. Så lop 1 blev sådär, jag är inte missnöjd men jag är inte heller nöjd. Den va mestadels grus då det är ju egentligen där man kan ta in massa tid.

Lop 2 började jag dock vakna till, då ville sinne och ben sammarbeta och jag började kunna kötta mer. Den är ca 50/50 grus och skog så det tekniska i skogen är ofta en fördel för mig då jag är snabbare där mot vad jag är snabb på grus, så när väl skogen kom så tog jag igen både tid och personer som jag blivit omkörd av tidigare. Sånt känns så skönt för motivationen, veta 1 ställe som man är lite bättre i och kan plocka tid i vissa situationer.

Sen kom lop 3, den köttigaste, ondaste och gräns på djävulska lopen. Den är så otroligt oskön. Extremt kupperat, teknisk och jobbiga 2 mil var det kvar. Men benen hade börjat sammarbeta mer så den gick bättre än förväntat även om man var sjukligt trött mot slutet.

Ni ser mot slutet så skjuter min puls upp lite extra? Jo förstår ni, den/dom snälla banläggarna har lagt in en lååååååång seeeeeeeeg delvis braaaant backe som de tyckte va rolig 😃 Det tyckte inte jag och många andra 😂 Och för att förklara nivån, det är få personer som cyklar hela backen upp utan att gå mot slutet efter att ha cyklat hela banan.

Jag klarade NÄSTAN hela, sista 50-100m fick även jag gå. Men jag blev ganska nöjd över att nästan tagit mig upp även om jag flåsade som en stucken gris av utmattning 😃🐷

Men jag är nöjd, hamnade på andra plats och var enbart 3min ifrån vinnaren så mitt mål för nästa år = Ta ett steg upp på pallen 😈