fbpx

Racerapport – Kolmårdsbiken & Vretabiken

Årets första racerapport! Så himla kul att vara igång igen! 🙂 Förberedelserna inför lopp, nerverna innan (som inte va att leka med) och sista tokfokusen innan startsignalen går. Så häftigt, så mäktigt och så läskigt på en och samma gång. Men nu kör vi igång – årets första racerapport x 2 !

Två lopp i en rapport

iomed att jag inte riktigit hade tiden att uppdatera efter kolmårdsbiken så slår vi ihop två rapporter i en. Hoppas det funkar och att ni vill läsa ! Jag kategorierar upp dom så det blir enklare att hänga med.

Kolmårdsbiken

Bland de roligaste tävlingarna som finns. 55 km skog blandat med grus. Flowiga stigar och tuff terräng. Puls, svid och adrenalin. Allt i en och samma tävling! 😀

Förberedelserna innan var ganska så klassiska utöver att jag glömde min heliga svarta vinbärskur. Nerverna hade inte hunnit smyga sig på förrens någonstans kring torsdagen då jag faktikst börjare inse att “på lördag är det race”. Jag hade inte riktigt kopplat det innan. Kostmässigt gjorde jag ingen större förändring mer än att försöka öka andelen kolhydrater och minska andelen fett/protein till relation hur det brukar se ut. Gjorde ingen ökning av kaloriintag utan bara förändring av makronutrienterna.

Jag kände mig dock lite osäker på mig själv innan loppet. “har jag tränat tillräcklingt mycket, tänk om jag är mycket sämre än sist?”.

Men jag försökte viffta bort de känslorna och tankarna så gott jag kunde då jag vet att jag i grund och botten älskar att tävla, älskar att pusha och älskar att känna den genomtrötta känslan i mål. För det är ju en sån fantastisk känsla! Dedär tankarna är bara någon dum grej hjärnan kokar ihop för att man är nervös. Tävla gör jag ju för MIG, inte för någon annan.

Under loppet

Startsignalen gick och vi for iväg. Kroppen va HELT med mig. Jag kunde trycka på benen för att ansluta till en klunga utan att jag kände mig stum, jag kunde hänga på klungan och ibland även sprätta ifrån den jag var i för att ansluta en annan. Jag hittade ett gäng som va helt i mitt tempo och kunde bara flowa med.

Med mig hade jag UMARA i flaskan och UMARA gel samt snickesbars. Jag hade min vanliga tanke på plan där jag sippar lite sportdryck vid alla lägen som kommer för att hålla mig så jämn rent vätska samt energimässigt som möjligt och försöker ta en gel var 20:e minut. Kring 25 minuter fick jag möjligheten att ta första gelen, tog några sippar vatten efter och så brände jag vidare. Här gjorde jag en sån ofantlig miss. Snudd på nybörjarmiss.

UMARA och SIS sportdryck har jag kört många gånger och är galet nöjd med. Jag har ju lite problemmage och har alltid upplevt att just de dryckerna funkar bäst. Men jag har aldrig tidigare testat UMARA gel men tog lite förgivet att den skulle funka – men det va dumt!

Illamående x500

Kring 35 minuter in i loppet så gjorde sig en känsla av illamående märkbar. Först kom den lite lätt för att sedan öka i intensitet som bara den. Det ända jag kände va att jag ville spy, men vägrade stanna cykeln för att göra det. Jag fortsätta trampa på men dedär “spruttet” som fanns i benen tidigare va inte lika “spruttigt”. Om inte annat lite avdomnat. Jag hoppades på att jag skulle kunna spy när jag va på cykeln så jag blev av med lite illamående och försöka tänka på allt äckligt jag kunde (haha, ursäkta känsliga läsare) men det gick inte. Kände att jag nästan ville bryta men tänkte att jag fasen inte kommer bryta årets första lopp. Det GÅR inte.

Efter en 30-40 minuter in på loppet så började det värsta av illamåendet minska och lade sig på en nivå där det inte var det största fokuset längre utan jag kunde börja pressa lite extra igen. Nackdelen här var att jag inte riktigt vågare ta någon energi nu iomed tidigare reaktionen så jag fick klara mig på min sportdryck resten av loppet. Den i sig innehöll ganska så bra med kolhydrater (ca 35-40 g / flaska) då jag hade i mer än vanligt men jag vet att jag brukar behöva gel/bar iomed att man kan ha lite svårt att hinna få i sig en hel flaska per H. Dock kände jag mig förvånadsvärt “jämn” trotts mindre ätbar energi. Det va en speciell men positiv upplevelse som jag kommer ta med mig till kommande lopp och utforska lite mer.

Summering

Sen har vi det svåra att avgöra = blev det någon skillnad i tid av illamående + ingen mer ätbar energi eller är det bara att jag kom imål med en sämre känsla? Oerhört svårt att veta. Rent resultatsmässigt hade det inte blivit någon som helst skillnad i min klass (elit) då de två damerna jag förlorade mot är rena maskiner! Men av 6 st startande, en bröt så hamnade jag på en 3:e plats av 5 st som gick imål vilket jag är galet glad över! Pall och prispeng första loppet känns så så kul!

Jag tar även med mig energiupplevelsen, alltså att det ändå gick skapligt att enbart köra med sportdryck. Och även att UMARA gel iiiinte är något för mig. Loppet nedan, vretabiken, hade jag tagit en enervit gel under loppet och det funkade prima. Så i flaskan – underbart! Gel – Not so underbart.

Vretabiken

Ett till lokallopp men motionslopp! Så ingen pall, utan enabart ett galet kul lopp med MASSA stig under dessa 35 km!

Detta lopp infann sig en vecka efter kolmårdsbiken och jag lurade fram till måndagen på om jag skulle köra. Anledningen till luren va för att jag förstod att min återhämtningstid skulle vara sämre/längre efter första loppet, samt att jag hade ett Vo2max & laktattest på fredagen som kunde rucka formen lite. Men jag landade i att oavsett vad, så är detta bästa typen av träning man kan få. Att tävla! Så jag anmälde mig och på söndagen stod jag på startlinjen.

70% av tävlingarna är folket

Jag måste bara göra en inflik först, och det är = fasen i havet vad jag älskar cykelfolket. Jag tänkte på det i söndags. Vissa lopp har jag åkt till ensam och åkt hem ensam. Har inte mött så många “kändisar” där utan hållt mig mest för mig själv, kört, sen åkt hem. Jag klagar inte på det för det har sin charm med, speciellt om loppet gått dåligt ( :’D )MEN det GER en sån helt annan känsla när man åker till lopp och har lite andra likasinnade tokar på plats. På söndagens lopp var det MASSA bekanta som man kunde snacka lite med, skratta lite med, klaga lite med och bara va med! Det är så himla härligt och GER en sån härlig känsla! Var egentligen exakt samma sak på kolmårdsbiken men det va inte förrens i söndags jag verkligen reflekterade över det.

Hur som, tävlingspreppen va lite mindre än kolmårdsbiken då jag inte såg tävlingen som lika “viktig”. Med viktig menar jag att jag inte såg det som en nyckeltävling, något som jag verkligen anpassar mig efter. Utan något roligt som jag behöver för att jobba upp tävlingsformen. Jag anpassade inte maten lika mycket, blev inga igångdrag iomed testet dagen innan men åt dock rejält med kalorier dagen innan. Vet dock inte om det va till min fördel när jag tänker efter haha 🙂

Under loppet

Hahah, kan vi bara ta en liten kik på min min under loppet nedan:

Och sen en gång lite närmare

Har ni ens sett någon så sur?? :’D Jag avled när jag såg det, för det va lite så jag kände mig under loppet. :’D

Det fanns inga ben att tala om detta lopp. Jag tänkte redan vid uppvärmningen att “ojoj, här är det stopp” och jag fick aldrig riktigt igång dom. Banan i sig va dock galet rolig. Väldigt mycket stig och mindre grus/asfalt än vad det brukar vara på “långlopp”. Relativt så kuperat och riktigt roliga och ibland flowiga stigar som man körde på, kommer tveklöst åka tillbaka och köra där på egen hand! Men benen fanns lixom inte.

Jag hamnade ganska fort med en lite mindre klunga där vi var relativt så jämna så vi höll samma takt i skogen som på grusvägen. På grusvägen brukar man ofta på lopp vara med endel och växeldra för att man, ihop med andra, höjjer fram klungan så ingen tröttar ut sig och alla får bidra men ändå få andningstillfälle. Vilket även, generellt sett, ökar snittempot på klungan om man är ganska jämna.

Tycker ni det finns en oskriven regel om att hjälp-dra?

En tävling är en individuell prestation. Det finns ju såklart tävlingar som är lagtävlingar men detta var individuellt. Så det finns aldrig några skyldigheter till någon annan, mer än att inte skada någon osv. Men jag skulle påstå att det finns en liten oskriven regel att om man kör i en klunga så växeldrar man för att alla ska bidra, framförallt om den främre personen ber om det. Visst att det blir lite mer jobb än att hänga bakom någon, men detta gör, om man sparar lite på allas energi, att man får ett högre snittempo och tar fram hela klungan istället för enbart sig själv.

Innan jag fortsätter skriva så vill jag vara enormt tydlig med att OM du läser som körde klungan med mig så vill jag bara säga – detta är ingen kritik, agg eller något negativt emot dig. Jag fattar grejen, har själv ibland inte orkat ta mig fram! Under själva loppet må jag vara lite putt men det handlade mer om att min känsla va dålig ihop med att jag kände att jag behövde hjälp med dragning när jag började bli trött. Man ska va ego i lopp, precis som jag var som blev putt att jag ville ha hjälp, så tolka inte detta som något personligt. Jag lyfter enbart frågeställningen genom att ta exemplet från helgen 🙂

Så, vi var en liten klunga på 3 st

där ena killen var framme och drog, jag var framme och drog men en kille ville inte fram och dra något. Han förklarade att han inte skulle orka sig genom hela loppet ifall han drog något så han ville enbart åka bakom. Jag tyckte det va lite lustigt att inte försöka, men kommer själv ihåg hur jag känt vissa lopp där man ligger på bristningsgränsen så jag gjorde ingen biggie av det. Ibland behöver man bara hjälpen fram så långt man orkar!

Problemet för mig kom när benen verkligen började säga emot och person 2 som också vart framme och dragit med började bli trött. Då, när jag försökte vinka fram någon och ingen kom fram, blev jag lite sur och ropade till att “nu får någon komma fram och avlasta mig lite” och person 2 rullade fram. Men det tog inte lång tid innan han tog slut och jag åkte fram igen. Då dök faktiskt person 3 fram en stund då han troligtvis hörde irritationen i rösten, körde en liten stund med innan han hamnade bak igen.

Vid ett läge, in på skogsstigen, så körde jag fel och fick tvärbromsa och hamnade längst bak i våran lilla klunga. Det var ca 8 km kvar och jag och person 2 va trötta men fortsatt ganska jämna. Person 3 hade mer energi och försvann iväg ganska fort sista biten in mot mål. Det, i tävlingsdjävulen i huvudet, gjorde att jag blev mer frustrerad. En frustration av att jag hade gett av min energi (som va låååg där :’D) för att han skulle kunna sprätta förbi in i mål. Tok-larvigt på många plan, JAG VET, men är man tävlingshjärna så är det svårt att stoppa haha.

Vad tycker ni, är det en oskriven regel att man hjälpdrar om man ber om det, eller är det “every man on his own?”.
Besvarar ni frågeställningen önskar jag inte ha kommentarer av mitt exempel ovan, utan vill veta era tankar och egna erfarenheter av att köra klunga, draghjälp osv.

Målgången

Väl i mål va jag trött och lite “slagen”. I mitt huvud trodde jag att jag skulle få tampas lite med starka Stina som jag är GANSKA jämn med vanligtvis, men jag såg henne inte efter de första km av loppet. Direkt efter målgång kom person 3 fram och tackade för att han kunde åka med och att det va trist att vi försvann. Och läser du detta så vill jag säga ursäkta för att jag fortfarande va lite putt i mål. Jag va inte otrevlig men känner att jag va lite kort och lite sur fortfarande vilket återigen handlade mest om känslan kring min form, men vet att jag va lite kort i mina svar. Onödigt, för du va trevlig! Men det va svårt att va lite proffsig direkt efter målgång.

Så summering. Tävlingen va tok-rolig sett till banan! Bra vägar, bra stigar och bra distans. Problemet va bara benen och humöret :’) Men galet bra träningspass fick jag! Den saken är oerhört säker. Jag hamnade på en 3:e plats av 8 st (tror jag) damer så det är ju absolut jätteroligt!

Summering av båda loppen

Även om jag låtit lite negativ i vissa delar så ÄR jag nöjd generellt sett. Har inte hunnit träna så mycket som jag önskat och haft lite för mycket gos-pass. Men jag körde, jag pressade mig och jag kom i mål på inte alls tokiga tider! Och jag hade kul stora delar av loppen! Min kropp lät mig ändå pusha på och det är jag mycket tacksam över! Så tack kroppen, tack knoppen. Lovar att försöka va mindre hårt mot er sett till min kritik, och enbart vara mer hård med själva träningsplaneringen :*

Hoppas ni uppskattade läsningen och att ni andra som körde (oavsett lopp) va nöjda! Och hoppas vi ses igen i spåren 🙂

2 comments on “Racerapport – Kolmårdsbiken & Vretabiken

  1. Tycker att om man inte orkar dra något i sådana här lopp så ska man ligga bakom ända in i mål.

  2. Hej! Trevlig läsning som vanligt. Angående hur man hjälper varandra i klungkörning under ett lopp tycker jag man märker en skillnad om man kör landsväg eller mtb . På landsvägslopp funkar klungkörning riktigt bra med hur man hjälper till att dra ,medans på mtb är det lite mer att alla kör och tänker på sig själva . Så tycker jag iallafall på de lopp jag kört. Hoppas du har starka ben till nästa gång du står på start linjen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.