Racerapport – Billingeracet

Vet ni vad – nu är det slut med mina inlägg där jag, mellan raderna, sänker mig själv och nästan förklarat innan jag ens kört att “jag inte är så snabb”. För igår kände jag mig snabb, även om jag placeringsmässigt inte har något att skryta om, så kändes allt förbaskat bra!

Och som innan – orkar ni inte läsa min rapport (vilket jag såklart hoppas att ni gör) så står resultat och tid längst ned.

Som många av er vet så flyttade jag för ca 1.5 vecka sedan vilket gjorde att jag kom i sån galen ofas i allt. Jag kunde inte riktigt träna, äta enligt rutin, sova eller förbereda. Eller äta kunde jag förvisso ha gjort, men det lite “åkte ur tankarna” när jag skulle få mitt nya boende lite hemtrevligt samtidigt som jag skulle jobba. Huvudet kändes, och känns även i skrivande stund, som att man har den lite under armen innan man kommer i fas med allt.

Iomed de punkterna så kom mina vanliga tankar om mig själv dagen inför lopp upp – “jahopp, inget gör man rätt. Jag har inte gjort något jag ska. Skit då, det kommer gå så dåligt.. IGEN..”
Så innan jag skulle sova så höll jag på att spela in en instastory där jag lixom förklarade varför morgondagen kommer gå dåligt.
Jag ställde mig alltså in på att tävlingen skulle gå dåligt, innan jag ens var där?

Efter att ha gjort några videos, raderat och gjort om så landade just den insikten lite. Att jag ställer mig in på att det ska gå dåligt redan dagen innan jag ska tävla när det egentligen är då jag ska peppa upp mig själv och se mig själv imål. Hur rimligt är det ens att tro att man ska bli bättre, om man hela tiden ställer in sig på att man är dålig?

100% orimligt.

Så jag tog bort alla videos, struntade i ett inlägg innan tävling och försökte istället bygga upp mig själv. Jag var medveten om vad som hänt de senaste 1.5 veckorna, men jag tänkte samtidigt inte ställa in mig på att det skulle gå dåligt, utan bara att jag skulle ge allt jag kan och se hur länge det håller.

Dagen innan hade jag även vart på haga cykel och fixat energiprodukter så jag visste att jag hade med mig bra mängd energi samt de produkter jag funkar bäst på (SIS gel + sportdryck, enervit bar). Jag fick även lite bra tips om just banan och fick förklarat vart de värsta backarna var och vart man skulle spara energin.
GRYMMA TIPS OCH TACK FÖR DOM <3

Innan startskottet så värmde vi upp lite genom att kika på första backen, snackade lite och sedan bar det av till startfållan.

Starten gick och iväg åkte vi! Precis i starten av billingeracet så är det en låååång lååång backe. Min största nackdel är att jag är sjukt seg i starten, har lixom inte fått till dedär pangiga än just i början så i själva backen åkte cyklist efter cyklist förbi mig.
Då började, i vanlig ordning, det negativa smyga sig på för att berätta för mig att jag var så långsam och loppet skulle gå så dåligt.

Backen var slut och vi åkte någon snirkel för att sen in i skogen där det tar STOPP. Många som är starka i starten/på gruset är inte lika knixiga i skogen vilket gör att jag (som är tvärt om) tappar hejdlöst med tid då jag får stå i kö och vänta på att få komma fram.
Så jag stod där och fibrilt försökte hitta någon omkörningsfil (vilket inte fanns) och svor som tusan åt alla som stoppade mig (i huvudet såklart :’D) och gjorde så jag inte kunde bränna på, när det började lätta så brände jag på och försökte köra om person efter person och märkte en sak.

När jag stod där och va förbannad, så var jag inte längre förbannad på mig själv – utan på alla andra som stoppade mig för att komma fram. Och genom att vara förbannad på andra så kunde jag plötsligt höja mig själv och pucha på mig själv ännu mer än jag någonsin kunnat göra.

Nu förstår jag att det låter konstigt att jag ska cykla runt och vara förbannad på andra cyklister, men vi ska samtidigt ha i åtanke att det är en tävling där man tävlar med andra människor och så länge man inte är otrevlig och elak mot någon så är det 100% okej att mentalt preja alla i sin väg :’D

Hur som, min pepp höll i sig och ökade som tusan hela tiden. Mina ben började plötsligt svara när jag tog i och jag kunde hänga på bak i klungor när det behövdes. Min puls va skyhög men jag kunde ändå panga ifall folk. Jag var inte bara med i en tävling denna gång som jag har vart mycket förut, utan jag var faktiskt med och tävlade.

Vilken känsla! Sånt rus! SÅ JÄKLA KUL!

Ännu roligare är det när man möter folk man känner igen i spåren som antingen ger hejarop, hälsar eller under en backjävel säger några härliga ord.

Runt 4 mil (om jag minns det rätt) så kom plötsligt en liten xc liknande slinga med “svårare/lättare” väg val. Jag tog “svårare” och där dök plötsligt en stenkista upp. Alltså en riktig stenkista som jag aldrig någonsin kört förut. Mitt i chocken och den intensiva blicken efter vägval så hör jag en tjej hejja på sidan. “Kom igen alicia dethär klarar du”
Man kan ju inte hoppa hindret då, eller hur?

Så jag tog det vägval som såg bäst ut och chansade, tog mig igenom stenkistan och sen ut på en “spång” som slutade i ett drop – och de gick SUPER! Sån förbaskad kul grej att slänga in i ett långlopp! Mer sånt 😀

Cyklade från knixslingan och hamnade bakom ett gäng igen. Med alla köer hela tiden när de lite mer “röttiga” skogspartierna kom så finns det vissa underbara människor som faktiskt låter en köra om när man ser en chans och faktiskt KAN köra om. Vissa är så sjukt tråkiga och “vägrar” släppa förbi även om det faktiskt går vilket är förbaskat tråkigt, MEN, så finns det vissa underbara människor som utan att fundera på det släpper förbi och er vill jag höja till skyn!
Jag gör absolut inte alltid rätt på tävling när man pressar där med mjölksyra upp i öronen och ska tänka på allt runtikring, men om jag märker att jag har mycket folk bakom och om jag ser att stigen blir bredare, då brukar jag försöka hålla åt någon sida så de andra kan köra på andra.

Inte alltid, men försöker.

Billingeracet är ett väldigt backigt lopp på 75 km med mycket mer stig än de flesta andra långlopp och jag lyckades hålla mig fräsh och “in the game” från att jag kom upp för backe 1 till 60 km. Det var flera gånger jag glömde tiden helt och bara var i loppet.

Meeeeen tillslut blev även jag trött och sista 1.5 milen var tunga. Inte så jag inte klarade backarna, men det gick inte fort och jag tappade tid som attan.

Loppet avslutas (såklart) med långa packar där den sista (strupen, sista backen innan mål) var en förbaskad dryg, brant jäkel) tog musten ur en. Jag ville bara gå av cykeln och gå, men envisheten satte stopp för det och jag malde upp.

Jag kom in i mål på 3:39 H och hamnade på en 11 plats av 15 (eller 16) vilket inte är att hänga i julgran, MEN något att hänga i självförtroendeboost-gran. Jag är inte glad över placeringen på detta lopp, utan jag är glad över hur min kropp kändes, hur mitt huvud kändes och att jag hade ett lopp där jag tävlade. Alltså faktiskt TÄVLADE. Inte bara plågade mig igenom för att sedan va bitter. Utan jag hade kul, jag var NÖJD OCH GLAD och jag ska ta med denna känsla till nästa och nästa och nästa lopp 😀

Det är slut med förklaringar om varför det kommer gå dåligt INNAN loppet utan då jag ska peppa och ladda för allt i hela själen. Sen kommer såklart inte alla lopp kännas på topp – så är det bara. Men majoriteten av loppen ska jag fasen höjja mig själv på nu, på alla sätt och vis.

Avslutar med att säga, som jag ofta brukar säga på mina spinningpass:
Är huvudet med så har inte benen något annat val än att lyda.

Ha det bäst <3