Vanligtvis brukar jag inte va så nervös inför ett lopp, klart man tänker på det men brukar inte ha dendär nervösa känslan förrens man vaknar på morgonen. Då är det istället nervositet x795.
Men denna gång kom de lite innan, inte extremt men lite nervöskänslor för att “ae tänk om ja kommer sist, tänk om det är sjukligt grymma tjejer som kör, tänk om cykeln ger sig” osv åkre runt i huvudet. *TÄNK OM*
Natten innan kolmårdsbiken så sov jag medelbra, vaknade några gånger men inget överdrivet. Kände mig ändå utvilad när jag vaknade 30min innan väckarklockan drog igång och hjärnan började eka *Idag är det dax*.
Fixade frukost som bestod av bananpannkakor med blåbär och kvarg samt tog en speciell vätskeersättning samt min svartavinbärskur, plockade med det sista sen bar det av mot Sörsjön. Från att jag vaknat till startskottet så var man så galet nervös. Magen kittlade av nervositet, huvudet tänkte igenom alla möjliga tänkbara ikkebra situationer som kan uppkomma samtidigt som den tänkte på alla möjliga bra situationer som kan komma.
När man står där och väntar på startskottet är nog värst, då är hela kroppen nervös, nästan skakig. Men så fort man hör smällen, så försvinner allt. Då händer något annat, då kommer hornen fram. Tyvärr va mina horn för långa idag då jag tog i lite väl första 15-20min vilket resulterade i en mycket trött Alicia på tok för tidigt. Starten är förbannat svår, man vill kötta och hänga med de snabba killarna men det är inte så smart då de snabba killarna är förjävla snabba 😂
Frustrerad som få men envis så fortsatte jag försöka maxa trotts att både puls och ben sa NEJ. Så lop 1 blev sådär, jag är inte missnöjd men jag är inte heller nöjd. Den va mestadels grus då det är ju egentligen där man kan ta in massa tid.
Lop 2 började jag dock vakna till, då ville sinne och ben sammarbeta och jag började kunna kötta mer. Den är ca 50/50 grus och skog så det tekniska i skogen är ofta en fördel för mig då jag är snabbare där mot vad jag är snabb på grus, så när väl skogen kom så tog jag igen både tid och personer som jag blivit omkörd av tidigare. Sånt känns så skönt för motivationen, veta 1 ställe som man är lite bättre i och kan plocka tid i vissa situationer.
Sen kom lop 3, den köttigaste, ondaste och gräns på djävulska lopen. Den är så otroligt oskön. Extremt kupperat, teknisk och jobbiga 2 mil var det kvar. Men benen hade börjat sammarbeta mer så den gick bättre än förväntat även om man var sjukligt trött mot slutet.
Ni ser mot slutet så skjuter min puls upp lite extra? Jo förstår ni, den/dom snälla banläggarna har lagt in en lååååååång seeeeeeeeg delvis braaaant backe som de tyckte va rolig 😃 Det tyckte inte jag och många andra 😂 Och för att förklara nivån, det är få personer som cyklar hela backen upp utan att gå mot slutet efter att ha cyklat hela banan.
Jag klarade NÄSTAN hela, sista 50-100m fick även jag gå. Men jag blev ganska nöjd över att nästan tagit mig upp även om jag flåsade som en stucken gris av utmattning 😃🐷
Men jag är nöjd, hamnade på andra plats och var enbart 3min ifrån vinnaren så mitt mål för nästa år = Ta ett steg upp på pallen 😈
