Publicerad Lämna en kommentar

Racerapport – Bockstensturen

Sista racerapporten från långloppscupen, sjukt. Denna säsong har gått så sjukt fort att jag inte vet hur det är möjligt. Den har bidragit med SÅ mycket bra (även i det dåliga) och en ökad självkänsla för mig på hojjen att det är galet! Och efter min tävlingsladd med uppsatt träningsschema nu under augustimånad så har jag fått mig ett kvitto på att jag behöver tveklöst struktur i min träning OCH att jag har mycket kvar att hämta.
Är så taggad på uppbyggnadsfasen nu och tävlingssäsongen 2020… 😀

Men till racerapporten!

Iomed den långa bilfärden mot Varberg så valde jag och finspångsgänget att åka upp en dag tidigare för att övernatta på ett vandrarhem i närheten av starten. Resan gick smidig, sällskapet trevligt och vändret lika så! Vi kom ned lagom till att hinna hämta ut nummerlapp, kika området, köpa frukost sen börja ladda inför morgondagen.

Iomed en förkylning som legat och gått upp och ned 1.5 vecka innan tävlingen så var jag lite nervös och en smula nedstämd över att min ”tävlingsladd skulle gå förjäves” för att man inte skulle kunna pressa som man ville och/eller känna sig seg.

Efter en god nattssömn så vankades det tävling och som vanligt drar mina nerver igång som ”myrornas krig” och en gnutta panik och lite ångest över ”varför GÖR jag ens dehär” :’D Det sker alltid, alltså verkligen ALLTID i solo tävlingar där jag vill pressa. Men jag vet ju att den känslan släpper så fort startskottet gått.

Jag värmde upp, kikade på folk, laddade, ställde mig i startfållan, insåg att jag va kissnödig, paniksprang till närmaste toan, hann precis tillbaka till att vi skulle ställa oss i mass-starten och sedan släppas iväg efter någon minut.

Startskottet gick och vi åkte iväg! Ni vet ju min inställning till mass-start igentligen MEN, helt seriöst, så var inte Bockstensturens mass-start lika hemsk. Iomed att det var LITE uppdelat samt att vi körde på en smalare väg så blev det inte samma ”tjocka” känsla som i tidigare mass-start när jag vurpade. Så det kändes helt OK, trotts mitt agg.

Min plan om att hålla igen i starten kan man ju alltid glömma för det GÅR inte. Man vill ju med i flowet och hamna i en schysst klunga så det är egentligen bara helt onödigt för mig att ens låtsas som att jag ska hålla det – för jag gör det endå aldrig.

Första 2 milen (ca) va väldigt lättåkta utan backar och stök så min puls skenade som vanligt men jag hittade ganska så bra ryggar ändå. Men vet ni en annan sjuk grej – jag var extremt fräsch. Alltså jag var SÅ pigg?! Första km blev det lite felkörning och traggel i klungan, men sen så bara flööööt allt på?!

När första backen kom så var jag lika fräsch och körde kontrollerat men med lite tempo uppför. Jag hade ett helt SJUKLIGT fokus och var 1000% in the game alltså och banan var som gjord för mig! Lagom långa uppförsbackar som sedan avslutades med en nedförslöp så man kunde återhämta sig bra. Jag var så jäkla pigg och med tills ungeför 4-5 mil in i tävlingen.

Runt hälften av loppet så började jag känna att backdäcket kändes mjukare. Jag tappade fokus men försökte intala mig själv att det enbart kändes som det och att jag inbillade mig för att ”det hade gått för bra för att va sant”. Men för varje km kändes det mer och mer och vid depån efter 7 mil så sladdrade bara däcket som en jäkla orm.
SJÄLVKLART hade jag missat en pumpjäkel (som låg kvar i väskan) så jag i panik roppar efter en pump vid depån och efter att ha fått frågat några gånger så pekar de mot ”tekniska zonen”.

Och alltså helt seriöst. Detta är ett långlopp och en ganska stor tävling (vad jag tycker) så borde man inte ha något annat än en liten HANDPUMP av billigare modell i tekniska zonen som inte ens fungerar utan blåser ur luften åt båda hållen? (var 2 ventilhål)

Iomed att den inte funkade så fick jag i panik ropa efter en fotpump och efter vad som kändes som 100 år (vilket det inte var, men ni vet, tävlingspaniken) reagerade en fantastsik ung kille i publiken som sprang mot bilen och hämtade pump.

Här hade jag två val, antingen chansar jag och pumpar i luft och hoppas att det håller, eller så står jag och tar i slang (hade tubless). Och eftersom den hållt över 7 mil så tog jag det snabba alternativet – pumpa i luft.
Åh så dumt nu i efterhand.

Däcket höll trycket i någon km innan det började sladdra igen. SKIT!

Jag försökte ta mig fram i det tempot som gick men i varje kurva fick jag hålla igen och cykeln blev så mycket trögare.

Jag stannade igen i depån innan mål där samma grej upprepades – en liten skit handpump i tekniska zonen så jag fick ropa efter fotpump. Då hade en funkis det en bit bort men lyckades inte få till mekaniken så jag, i smått irritation, orkade inte vänta och bestämde mig för att försöka ta mig imål med sladderdäcket.

Kom imål och kände mig så besviken.

Alltså jag hade kraften. Jag hade sån sjuk styrka i mina ben OCH i huvudet detta lopp att det hade kunnat gå förbaskat jäkla as bra. Verkligen grymt bra. Men ne. Cykeln ska krångla när benen inte gör det. Sen absolut, klart som tusan att jag är glad över att jag mer eller mindre fått ett kvitto på att mitt träningsupplägg gav sjukt bra effekt – men det kändes heller inte som att jag verkligen fick visa det för mig själv…

Aja, jag är inte arg eller besviken längre utan snarare tvärt om – jag är super taggad på att bygga upp mig själv över vintern till den bästa versionen av mig själv. 2.0 Alicia.

Hade bara önskat att jag fick avsluta sista loppet på långloppscupen ”på topp” 🙂

Tack alla underbara människor för eran pepp och glädje längs vägen, både i publiken, längs banan och via medier <3

Publicerad Lämna en kommentar

Racerapport – Finnmarksturen

Klockan 6.00 rullade jag och Finspångscyklisten Richard från Norrköping och mot Ludvika! Sen jag hade sett väderprognosen så hade jag vart så nervig inför hur jag kommer klara det. Baserat på tidigare hårda träningspass eller tävlingar så har jag inte anpassat mig bra för värmen, men hoppet om att utföra ett bra lopp fanns ändå där.

All prepp minus en förkylning 1 vecka innan tävling kändes planerad och toppen! Hade förberett bra energi men gjort en liten justering mot tidigare lopp. Från tips av min pappa så blandade jag en häxbryggd i min flaska som innehöll: Coca cola + sportdryck + salt. Tog heller inte med någon gel denna gång utan körde banan bara för att testa.

Bil parkerad, nummerlapp hämtad, jag är uppvärmd och det är 20 min kvar till start.

Jag börjar få ännu mer panik inför starten i den sjuka värmen som var och bestämde mig för att sätta huvudet under kranen med iskallt vatten, skvätte lite på kläderna och tänkte att det skulle hålla mig sval iallafall en liten stund

5 minuter kvar till start och speakern berättar att han ska räkna ned inför start men först byta till en mobil enhet. 4 minuter kvar och inget hörs, 3 minuter kvar, 2 minuter kvar, 1 minut kvar, 30 sekunder och vi hör inget. Sedan rasslar det till i högtalarna och speakern säger att starten blir framskjuten en minut. Precis när han sagt klart meningen så skjuts startskottet och alla i ledet blir förvirrade, ska vi köra eller vänta? :’D

Vi väljer att köra och starten har gått.
Starten med SEPARAT DAMSTART <3

Efter första backen så hamnar jag med några tjejer som kör ganska så jämnsnabbt med mig. Värmen känns påtaglig men ändå så att jag klarar av den. Vi byts av med vem som kör först och 4 st blir 3 sedan 2.

Från första starten så är jag galet noga med att hela tiden dricka dricka dricka. Iomed att jag hade en sån förbaskat tur att ha med Richard som kunde aggera langare så behövde jag inte ”snåla” med vätskeintaget.

Från ca 1-2 mil så hamnade jag med en tjej som var PERFEKT! Vi höll snarlikt tempo där hon var snabbare på grus (men ändå så jag kunde hänga med och bytas av) medan jag kunde dra på mer i skogen. Kroppen kändes med, jag kunde dra på lite och drack hela hela tiden.

Jag tittade på klockan och kände att ”dethär kan ändå bli en skaplig tid”.
Sen började det gå utför.

Runt 3.5 mil så hamnade vi på en längre ”plattsträcka” där vi turades om att dra. Jag tror att jag tog i lite väl mycket där samtidigt som vi var mitt under solen under dess varmaste timmar och jag började känna mig frusen och ”svag”.
Försökte ignorera det och fortsätta fylla på med sportdryck men det blev bara värre och värre. Strax innan 4 mil kom första depån och jag kastade vatten på hela mig för att försöka svalka mig lite. Och där gjorde jag första missen – jag drack inte vattnet som erbjöds utan kastade enbart på mig själv.

Bara någon kilometer efter depån så kom det – panik törst. Jag försökte dricka och dricka men det släckte ingenting. Jag blev bara mer och mer törstig. Jag behövde vatten men det fanns ingen depå i närheten.

Började må illa och gå imellan att frysa till att känna mig galet överhettad. Hade konstant gåshud och kände mig riktigt dålig. Tappade alla som jag kört med och blev tvungen att sänka tempot rejält.

Paniken ökade för varje kilometer jag inte hade vatten och jag övervägde starkt på att kasta in handduken. Men i samma veva så kändes det helt orimligt att göra det. Fine, jag mår skit, men jag kan fortfarande cykla. Fine, tiden kommer bli dålig, men om jag kommer i mål så får det bli en vinst i sig. Så jag bestämde mig för att motvilligt fortsätta trampa med hoppet om att svimma eller vurpa så jag slapp fortsätta (haha, jag vet att det låter sjukt men min envishet var den ända som ville framåt, resten av kroppen ville lägga sig på backen och sluta med allt. Skulle aldrig ville skada mig själv så, men just i det läget ville hjärnan komma på allt för att slippa trampa).

Mellan depå 1 och depå 2 var det ca 2 mil och det var rent av 2 mil av 100% plåga. Och när jag ÄNTLIGEN kom fram till depå 2 så drack jag så sjukligt mycket vatten. Jag halvstannade och drack 2-3 flaskor, kastade 2 flaskor på mig sen fortsätte trampa. Efter några km kom ytterligare en panik törst MEN då såg jag några funktionärer vid sidan med en ”sjuk väska” och stannade till bredvid dom och frågade bädjande om lite vatten.

Dom hade en hel dunk så jag drog i mig mer och sedan fortsatte trampa.

Jag kan inte svara på om det var pga illamåendet eller om det var mitt nya energiintag – men jag blev aldrig hungrig som jag brukar bli? Jag måste testa energin igen, men jag fick inget magont eller kände att jag behövde någon ”mer matigt” under loppet vilket var förbannat bra.
Men som sagt, måste testa igen.

När jag trampat ca 65 km så kom en tjej susande förbi mig och sa att ”Herr eliten kommer snart så du vet”

En liten nojjkänsla kom fram dels av att jag självklart inte vill vara ivägen men även ifall det blir något armbågande förbi mig. Med ett öga kastade över axeln på stigen så fortsatte jag trampa fram i hopp om att hinna fram till en grusväg så de enklare kan swoosha förbi.

Men vet ni en sak? De va så sjukt jäkla BRA när de skulle förbi mig??

Långt innan roppade de att de kommer från den sidan de skulle om på, de höll ut, till och med en som HEJJADE PÅ när han åkte förbi?? 100% resepekt för medcyklisterna och super bra omkörningar av de som körde förbi mig.

TACK tävlingsherrar för att ni gjorde det så bra som åkte förbi mig <3

När jag hade ca 1 mil kvar så började värmeslagen kännas lite lite bättre. Illemåendet hade släppt och nu gick jag enbart mellan att frysa och vara jätte varm. Då kom sista räddningen för loppet – Specialized fredrik stod längs banan med en flaska vatten som jag kunde ta och det var nog den som tog mig in i mål. Jag hällde vatten på mig och drack som bara den och tillslut, efter lång kämpan, kom jag fram.

Man ser nästan hur plågad jag är hahahha.

I kort kan man säga såhär – de första 4 milen körde jag på tid och de sista 4 milen var enbart med ett enda mål – att fullfölja loppet. Värme är inte min grej, men tack vare detta lopp så tändes en låga i mig.

Jag kan inte hela tiden sätta mål och förväntningar på mig själv och sen bli besviken när jag inte når dom NÄR JAG INTE LÄGGER 100% FOKUS PÅ TRÄNINGEN INFÖR DET.

Så jag kommer att köra bockstensturen och under hela augusti så ska jag köra väldigt specifik träning och verkligen gå 100% all in på att göra bockstensturen till mitt lopp.

Då vet jag att jag gjort allt jag kan och kan lättare utvärdera vad som var bra och mindre bra. Och även se hur 1 månads specifik träning kan utveckla mig som cyklist.

Tack finnmarksturen för separat damstart, tack Richard för fantastisk langning, bilsällskap och PROFFSSERVICE :D, tack tävlingsherrar för fantastisk respekt vid omkörning, tack alla som kastade vatten längs vägen och tack för att detta lopps plåga tände en låga inom mig <3

Publicerad 3 kommentarer

Racerapport – Mörksuggejakten

Innan start stod jag med en tjej i startfållan och pratade om hur mycket jag ogillar mass starter då det bara är en tidsfråga innan man kraschar..
Hon höll starkt med och hoppades, som jag, att de skulle sluta envisas med dehär starterna och följa de andra loppens exempel, vi önskade varandra lycka till och sedan bar det av..

Veckan inför tävling så har jag vilat galet mycket. Så galet mycket att jag fick svårt att sova om nätterna. Ni förstår, min kropp och hjärna behöver mycket aktivitet för att kunna sova bra och funka bra i livet. Lite aktivitet = zombi alicia som inte orkar något och sover sedan skit. Mycket aktivitet = livet är på topp och alicia sover som en prinsessa.

Annars var maten bra planerat, motivationen bra och jag var bara allmänt pepp inför tävling!

Kvällen innan insåg jag att mina SIS gel var slut och jag hade enbart enervit gel kvar. Dålig planering men jag tänkte att det kanske skulle funka ändå. Iomed min mage så funkar SIS mycket mycket MYCKET bättre än enervit då de lätt kan leda till magont.
Gelen åkte ner i väskan, resten av preppen lika så och sedan åkte jag ner i sängen.

Ni vet när man MÅSTE somna fort för att man vet att man kommer få för lite sömn men ”Om man somnar nu så får man iallafall ett par timmar”?
Så tänkte jag hela natten hela vägen fram till att min klocka ringde 02.50 och det var dags att gå upp.

Ingen sömn inatt, bra Alicia

Jag hade förberett allt sjukt bra så på 20 min var jag klar att gå ner till bilen och åka mot första stoppet – Prästköp.
Vi var totalt 5 st cyklister som skulle upp och rejsa och åkte gemensam bil upp.

Men vi gör ett litet hopp från bilfärden, skippar detaljerna när man hämtade lapp, värmde osv då det var same as allways och går till startfållan.

Nervig som vanligt står man där och mentalt förbereder sig för loppet. Man känner att pulsen ökar, man nästan blir lite svag i kroppen men ändå känner sig stark och bara laddar. Något som även påverkade nerverna va denhär jäkla mass starten. Jag har skrivit lite längre om detta på sociala medier (instagram, facebook) men helt seriöst – alla andra långlopp (som jag kört) har tänkt till när det kommer till mass start och slutat med det iomed skaderisken. Mass start SUGER och är inte ens lite roligt. Man har 1 styre 1 mm åt höger, 1 styre 1 mm åt vänster och 20 andra cyklister med mm avstånd åt alla andra håll. Du ska alltså inte enbart ha koll på cyklisten framför dig, utan även åt alla sidorna av dig själv och cykeln samtidigt som någon bakom dig duttar dig med sitt framdäck på ditt bakdäck.

Iallafall, i fållan står jag och pratar med en tjej om just den delen, att jag ogillar mass starterna så otroligt mycket. Hon höll med, vi önskade varandra lycka till och sen bar det av.

Vi cyklade i mega klungan och jag försökte hålla koll på allt runtom mig, vi hann 3 minuter in på loppet och sedan hände det.

Personen framför mig måste blivit knuffad eller något, för jag såg hur kan åkte åt sidan och någon annan vurpade över honom. Då han var ca 1 m framför mig så hann jag inte reagera (och vad hade det spelat för roll, vart skulle jag ha svängt?) så jag åkte på han och flög över styret jag med. Gled lite härligt på asfalten och gjorde en jävligt snabb scann. ” Är allt helt? Japp! Okej bra, det kommer 100 tals personer bakom, akta!”

Jag frågade personen jag åkt över om allt var okej, fick inget svar men får anta det då han åkte upp på cykeln igen och körde iväg. Jag skulle med upp med såg att styret vridit sig helt och fick stanna igen, vrida upp och sen köra iväg igen.

Jag skadade mig inte allvarligt på något sätt alls utan jag måste haft galen tur. Fick enbart skrapisar och blåmärken vilket man får räkna med på tävling.

Iomed krasch så åkte jag bak från led 1 till led LångSomFanBak och försökte jobba igen det i första backen vilket gick sådär. Det var smockfullt så man fick vänta in ett läge att köra om, försökte kötta och lyckades TILLSLUT iallafall se 1 person i samma klass som jag – de andra var long gone.

SKIT!

Benen va fräscha, huvudet var med men jag kom inte fram! ”stopp” i stigarna och de standard personerna som ska PRESSA sig fram gjorde inte början på loppet lätt. Men som alltid börjar det tunna ut sig efter en stund och det blev lättare att hålla sig egna takt.

Jag kan inte svara på hur lång in på loppet jag var distansmässigt (min garmin slutade funka helt plötsligt) men tidsmässigt ca 1 timma in på loppet började jag få en håll liknande känsla i magen. Eller det började med håll liknande för att sen övergå till ren magsmärta – Enervit gel fan skit fan.

Jag har verkligen enbart mig själv att skylla – JAG VET JU! Men ändå tänker man naivt att ”de funkar nog denna gång”.
Nee Alicia, det funkar aldrig så sluta va så otroligt naiv och bara förstå att den gelen inte funkar för din mage. PUNKT.

I början kunde jag pressa skapligt trotts magontet, men sista timman så kunde jag inte ens äta något för att de gjorde så ont samt att jag inte kunde ta i 100% då det ökade smärtan. Skaplig räddning jag hade att det fanns fantastiskt folk som kunde langa ny flaska – ni räddade mig!

Men, trotts krasch och magont så slog jag förra årets tid med 4 minuter. Och det är inte mycket, men det är en bättre tid och ett bevis på att jag hela tiden går mot en ”snabbare jag” vilket känns fantastiskt. Så efter att ha legat på gräset en stund efter loppet, tagit en resorb och dryck (tack malin <3) så började magontet ge sig lite och jag kände mig helt okej nöjd.

Och härmed lovar jag att till nästa tävling som ännu är oklar vilken det blir, så blir det inga mer ”naiv-grejer” utan jag kör enbart med det jag vet funkar för mig och min mage så jag inte kan skylla på det nästa gång 😀

KRAM och hej!

PS. Tävlingen var super fint arrangerad i övrigt, så jag är inte putt på själva loppet i sig. Jätte fint, mycket folk som hejjar längs vägen och jätte bra funkisar. Det är enbart mass starten. DS.

Publicerad 2 kommentarer

Racerapport – Vasaloppet Öppet spår

Nu kommer det en liten racerapport från söndagens Öppetspår ! Min kropp är mer hel än jag räknat med med tanke på hur ont och hur dåligt jag mådde under vasan, MEN, jag är så SJUKLIGT tröstig och trött!! Det har nu gått 3-4 dagar men jag är fortfarande galet törstig (inte ett dugg hungrig) och trött i huvudet. Jag gick upp ca 3 kg efter loppet när jag vägde mig i måndags och tisdags morgon. Sen från igår har jag druckigt galna mängder vatten och har nu gått ner dessa 2-3 kg på 1-2 dagar :’D Med största sannorlikhet har jag haft så galet mycket vätska i kroppen från stresspåslag, stått mycket samt druckigit dåligt under loppet. Min kropp är i extrem obalans även om själva ”trasigheten” är bättre än förväntat. Så en jäkla massa vatten löser problemet och jag ska fortsätta dricka denna mängd ett bra tag framöver.

Men tillbaka till söndagen och tävlingsdagen. Inför vasan var jag inte så nervör, eller, jag var osäker på hur det skulle kännas med mina 15 mil på skidor men jag tog det samtidigt som en axelryckning.
”Det kan väl inte vara så svårt?”

Och det var inte de 3 första milen heller! Vi startade iväg vid 7.00 efter lite lätt uppvärmning och började med en lång härlig backe på ca 4 km. Det var lite stop framför mig men de flöt ändå på i den meningen att man alltid var i lite lätt rörelse men inte fick för hög puls. Stämningen var god och även om det var lite trängsel så var det ingen ”obekväm trängsel”.

Efter backen började stakningsprocessen vilket jag var lite orolig för då jag nästan aldrig stakar när jag kört tidigare utan har hållt mig till mina bekväma diagonala – men de gick så jäkla bra. Solen var påväg upp och skapade en orange glittrande miljö när man tittade över de ljusa fälten. Spåren var snabba och lätta och jag FLÖG fram. Allt kändes så himla lätt och rätt. Jag stannade vid alla depåer och tog 2 muggar blåbärssoppa, 1 mugg grönsaksbuljong och 1 bulle. Standard hela vägen.

Strax innan 3 mils stolpen så började jag bli lite kartig och kände att ”dehär med vasan va ju inga problem, vad är det folk pratar om egentligen?”

Sen började smärtorna. Det började lite smygande med lite smärta i ryggen vilket jag inte var varken förvånad eller obekant med då det kan hända under längre turer på cykeln. Men ju längre in på dagen vi kom, desto varmare blev det och desto slaskigare blev spåren och desto TYNGRE blev dom..

Runt 4 mil in i loppet så ramlade jag då någon framför mig ramlade i mitt spår och jag fick göra en habravinchgrej som slutade i snön. När jag väl låg där så kände jag inte så mycket, men efter någon km så började det värka i armbågen och det fortsatte hela loppet.

Efter en stund kom smärta i andra armbågen, knäna, handleder, höftböjaren, axlar osv. Då det bara blev varmare och slaskigare så försvann fästet HELT med mina skidor och det ända ja kunde göra för att komma fram var att antingen ”gå” i skidorna eller staka.

Denhär roliga och härliga känslan försvann helt och det var enbart tungt och jobbigt. sista 4 milen av loppet va verkligen 0% kul. Verkligen inte ALLS. Varannan tanke var att ”jag skulle bryta” medan den andra pushade mig framåt. Dock måste jag säga att det var lite kul att få tillbaka min schitzo-sida under tävling (där ena sidan vill bryta och andra pushar på) då den inte gjort sig märkt lika mycket förra tävlingssäsgonen, så jag hälsar dom välkomna tillbaka till mitt huvud :’D Iallafall den positiva sidan. :’D

Iallafall, det ända som motiverade mig framåt var att tanken av att bryta kändes så himla fel. Det va sol, varmt, jag har kondition och jag var inte av någonstans utan hade bara jävligt ont. Det är ju inte så att jag inte utfört utmaningar tidigare som gjorde ont, varför skulle denna vara annorlunda bara för att den var på skidor? Varför startade jag ens om jag ändå skulle bryta?

Nu vet jag att i många fall är det viktigt att kunna bryta för att inte få något längre men, men för mig kan det vara väldigt svårt att tänka så.

Jag fick dela upp loppet i en jäkla massa delmål och såg bara nästa krontroll framför mig och inte det som var kvar. Varje delmål var en vinst och ett ”hejja mig själv” stopp. Jag försökte fokusera på annat än smärtan och bara skidade. Varje km en vinst och varje delmål en vinst.

Väl i mål så var jag knappt glad i den meningen utan bara lättad att det va klart :’D Jag ville bara bli av med skidorna och aldrig mer köra skidor.. :’D

Så, min lärdom av detta lopp:
– Vasaloppet och öppetspår är ett FANTASTISKT arrangemang och en otroligt fin tävling och man kan ta sig igenom den med knapp träning. Men, det är fasen inte kul. Om man vill ha en härlig upplevelse så träna både kondition på skidor och skidteknik.
– Jag justerade mina kläder i sista sekund och körde med underställ + vindjacka i de varma 7 grader. Så värt
– Energimässigt räckte stoppen + någon ynka gel faktiskt. Jag hae packat på mig mycket mer.
– Jag borde druckigt mer vatten då jag är AS TÖRSTIG KONSTANT fortfarande 3-4 dagar efter.
– Skaffa såndär ”handskeliknande” grej som man håller stavarna med. Jag hade remmar och de va ju inte as kul när allt gjorde ont.

TACK för alla hejarop, både från publik och deltagare och FÖRLÅT att jag själv inte var lika peppig och hejig tillbaka.
Jag var så himla trasig bara, kroppsligt och mentalt :’D

Och även TACK vasan för ett fantastiskt arrangemang! Även om jag nu har glömt smärtan så lär vi aldrig mer ses OM jag inte får en bra skidvinter innan :’)