Klockan 6.00 rullade jag och Finspångscyklisten Richard från Norrköping och mot Ludvika! Sen jag hade sett väderprognosen så hade jag vart så nervig inför hur jag kommer klara det. Baserat på tidigare hårda träningspass eller tävlingar så har jag inte anpassat mig bra för värmen, men hoppet om att utföra ett bra lopp fanns ändå där.
All prepp minus en förkylning 1 vecka innan tävling kändes planerad och toppen! Hade förberett bra energi men gjort en liten justering mot tidigare lopp. Från tips av min pappa så blandade jag en häxbryggd i min flaska som innehöll: Coca cola + sportdryck + salt. Tog heller inte med någon gel denna gång utan körde banan bara för att testa.
Bil parkerad, nummerlapp hämtad, jag är uppvärmd och det är 20 min kvar till start.
Jag börjar få ännu mer panik inför starten i den sjuka värmen som var och bestämde mig för att sätta huvudet under kranen med iskallt vatten, skvätte lite på kläderna och tänkte att det skulle hålla mig sval iallafall en liten stund
5 minuter kvar till start och speakern berättar att han ska räkna ned inför start men först byta till en mobil enhet. 4 minuter kvar och inget hörs, 3 minuter kvar, 2 minuter kvar, 1 minut kvar, 30 sekunder och vi hör inget. Sedan rasslar det till i högtalarna och speakern säger att starten blir framskjuten en minut. Precis när han sagt klart meningen så skjuts startskottet och alla i ledet blir förvirrade, ska vi köra eller vänta? :’D
Vi väljer att köra och starten har gått.
Starten med SEPARAT DAMSTART <3
Efter första backen så hamnar jag med några tjejer som kör ganska så jämnsnabbt med mig. Värmen känns påtaglig men ändå så att jag klarar av den. Vi byts av med vem som kör först och 4 st blir 3 sedan 2.
Från första starten så är jag galet noga med att hela tiden dricka dricka dricka. Iomed att jag hade en sån förbaskat tur att ha med Richard som kunde aggera langare så behövde jag inte “snåla” med vätskeintaget.
Från ca 1-2 mil så hamnade jag med en tjej som var PERFEKT! Vi höll snarlikt tempo där hon var snabbare på grus (men ändå så jag kunde hänga med och bytas av) medan jag kunde dra på mer i skogen. Kroppen kändes med, jag kunde dra på lite och drack hela hela tiden.
Jag tittade på klockan och kände att “dethär kan ändå bli en skaplig tid”.
Sen började det gå utför.
Runt 3.5 mil så hamnade vi på en längre “plattsträcka” där vi turades om att dra. Jag tror att jag tog i lite väl mycket där samtidigt som vi var mitt under solen under dess varmaste timmar och jag började känna mig frusen och “svag”.
Försökte ignorera det och fortsätta fylla på med sportdryck men det blev bara värre och värre. Strax innan 4 mil kom första depån och jag kastade vatten på hela mig för att försöka svalka mig lite. Och där gjorde jag första missen – jag drack inte vattnet som erbjöds utan kastade enbart på mig själv.
Bara någon kilometer efter depån så kom det – panik törst. Jag försökte dricka och dricka men det släckte ingenting. Jag blev bara mer och mer törstig. Jag behövde vatten men det fanns ingen depå i närheten.
Började må illa och gå imellan att frysa till att känna mig galet överhettad. Hade konstant gåshud och kände mig riktigt dålig. Tappade alla som jag kört med och blev tvungen att sänka tempot rejält.
Paniken ökade för varje kilometer jag inte hade vatten och jag övervägde starkt på att kasta in handduken. Men i samma veva så kändes det helt orimligt att göra det. Fine, jag mår skit, men jag kan fortfarande cykla. Fine, tiden kommer bli dålig, men om jag kommer i mål så får det bli en vinst i sig. Så jag bestämde mig för att motvilligt fortsätta trampa med hoppet om att svimma eller vurpa så jag slapp fortsätta (haha, jag vet att det låter sjukt men min envishet var den ända som ville framåt, resten av kroppen ville lägga sig på backen och sluta med allt. Skulle aldrig ville skada mig själv så, men just i det läget ville hjärnan komma på allt för att slippa trampa).
Mellan depå 1 och depå 2 var det ca 2 mil och det var rent av 2 mil av 100% plåga. Och när jag ÄNTLIGEN kom fram till depå 2 så drack jag så sjukligt mycket vatten. Jag halvstannade och drack 2-3 flaskor, kastade 2 flaskor på mig sen fortsätte trampa. Efter några km kom ytterligare en panik törst MEN då såg jag några funktionärer vid sidan med en “sjuk väska” och stannade till bredvid dom och frågade bädjande om lite vatten.
Dom hade en hel dunk så jag drog i mig mer och sedan fortsatte trampa.
Jag kan inte svara på om det var pga illamåendet eller om det var mitt nya energiintag – men jag blev aldrig hungrig som jag brukar bli? Jag måste testa energin igen, men jag fick inget magont eller kände att jag behövde någon “mer matigt” under loppet vilket var förbannat bra.
Men som sagt, måste testa igen.
När jag trampat ca 65 km så kom en tjej susande förbi mig och sa att “Herr eliten kommer snart så du vet”
En liten nojjkänsla kom fram dels av att jag självklart inte vill vara ivägen men även ifall det blir något armbågande förbi mig. Med ett öga kastade över axeln på stigen så fortsatte jag trampa fram i hopp om att hinna fram till en grusväg så de enklare kan swoosha förbi.
Men vet ni en sak? De va så sjukt jäkla BRA när de skulle förbi mig??
Långt innan roppade de att de kommer från den sidan de skulle om på, de höll ut, till och med en som HEJJADE PÅ när han åkte förbi?? 100% resepekt för medcyklisterna och super bra omkörningar av de som körde förbi mig.
TACK tävlingsherrar för att ni gjorde det så bra som åkte förbi mig <3
När jag hade ca 1 mil kvar så började värmeslagen kännas lite lite bättre. Illemåendet hade släppt och nu gick jag enbart mellan att frysa och vara jätte varm. Då kom sista räddningen för loppet – Specialized fredrik stod längs banan med en flaska vatten som jag kunde ta och det var nog den som tog mig in i mål. Jag hällde vatten på mig och drack som bara den och tillslut, efter lång kämpan, kom jag fram.
I kort kan man säga såhär – de första 4 milen körde jag på tid och de sista 4 milen var enbart med ett enda mål – att fullfölja loppet. Värme är inte min grej, men tack vare detta lopp så tändes en låga i mig.
Jag kan inte hela tiden sätta mål och förväntningar på mig själv och sen bli besviken när jag inte når dom NÄR JAG INTE LÄGGER 100% FOKUS PÅ TRÄNINGEN INFÖR DET.
Så jag kommer att köra bockstensturen och under hela augusti så ska jag köra väldigt specifik träning och verkligen gå 100% all in på att göra bockstensturen till mitt lopp.
Då vet jag att jag gjort allt jag kan och kan lättare utvärdera vad som var bra och mindre bra. Och även se hur 1 månads specifik träning kan utveckla mig som cyklist.
Tack finnmarksturen för separat damstart, tack Richard för fantastisk langning, bilsällskap och PROFFSSERVICE :D, tack tävlingsherrar för fantastisk respekt vid omkörning, tack alla som kastade vatten längs vägen och tack för att detta lopps plåga tände en låga inom mig <3
