Racerapport – Vasaloppet Öppet spår

Nu kommer det en liten racerapport från söndagens Öppetspår ! Min kropp är mer hel än jag räknat med med tanke på hur ont och hur dåligt jag mådde under vasan, MEN, jag är så SJUKLIGT tröstig och trött!! Det har nu gått 3-4 dagar men jag är fortfarande galet törstig (inte ett dugg hungrig) och trött i huvudet. Jag gick upp ca 3 kg efter loppet när jag vägde mig i måndags och tisdags morgon. Sen från igår har jag druckigt galna mängder vatten och har nu gått ner dessa 2-3 kg på 1-2 dagar :’D Med största sannorlikhet har jag haft så galet mycket vätska i kroppen från stresspåslag, stått mycket samt druckigit dåligt under loppet. Min kropp är i extrem obalans även om själva “trasigheten” är bättre än förväntat. Så en jäkla massa vatten löser problemet och jag ska fortsätta dricka denna mängd ett bra tag framöver.

Men tillbaka till söndagen och tävlingsdagen. Inför vasan var jag inte så nervör, eller, jag var osäker på hur det skulle kännas med mina 15 mil på skidor men jag tog det samtidigt som en axelryckning.
“Det kan väl inte vara så svårt?”

Och det var inte de 3 första milen heller! Vi startade iväg vid 7.00 efter lite lätt uppvärmning och började med en lång härlig backe på ca 4 km. Det var lite stop framför mig men de flöt ändå på i den meningen att man alltid var i lite lätt rörelse men inte fick för hög puls. Stämningen var god och även om det var lite trängsel så var det ingen “obekväm trängsel”.

Efter backen började stakningsprocessen vilket jag var lite orolig för då jag nästan aldrig stakar när jag kört tidigare utan har hållt mig till mina bekväma diagonala – men de gick så jäkla bra. Solen var påväg upp och skapade en orange glittrande miljö när man tittade över de ljusa fälten. Spåren var snabba och lätta och jag FLÖG fram. Allt kändes så himla lätt och rätt. Jag stannade vid alla depåer och tog 2 muggar blåbärssoppa, 1 mugg grönsaksbuljong och 1 bulle. Standard hela vägen.

Strax innan 3 mils stolpen så började jag bli lite kartig och kände att “dehär med vasan va ju inga problem, vad är det folk pratar om egentligen?”

Sen började smärtorna. Det började lite smygande med lite smärta i ryggen vilket jag inte var varken förvånad eller obekant med då det kan hända under längre turer på cykeln. Men ju längre in på dagen vi kom, desto varmare blev det och desto slaskigare blev spåren och desto TYNGRE blev dom..

Runt 4 mil in i loppet så ramlade jag då någon framför mig ramlade i mitt spår och jag fick göra en habravinchgrej som slutade i snön. När jag väl låg där så kände jag inte så mycket, men efter någon km så började det värka i armbågen och det fortsatte hela loppet.

Efter en stund kom smärta i andra armbågen, knäna, handleder, höftböjaren, axlar osv. Då det bara blev varmare och slaskigare så försvann fästet HELT med mina skidor och det ända ja kunde göra för att komma fram var att antingen “gå” i skidorna eller staka.

Denhär roliga och härliga känslan försvann helt och det var enbart tungt och jobbigt. sista 4 milen av loppet va verkligen 0% kul. Verkligen inte ALLS. Varannan tanke var att “jag skulle bryta” medan den andra pushade mig framåt. Dock måste jag säga att det var lite kul att få tillbaka min schitzo-sida under tävling (där ena sidan vill bryta och andra pushar på) då den inte gjort sig märkt lika mycket förra tävlingssäsgonen, så jag hälsar dom välkomna tillbaka till mitt huvud :’D Iallafall den positiva sidan. :’D

Iallafall, det ända som motiverade mig framåt var att tanken av att bryta kändes så himla fel. Det va sol, varmt, jag har kondition och jag var inte av någonstans utan hade bara jävligt ont. Det är ju inte så att jag inte utfört utmaningar tidigare som gjorde ont, varför skulle denna vara annorlunda bara för att den var på skidor? Varför startade jag ens om jag ändå skulle bryta?

Nu vet jag att i många fall är det viktigt att kunna bryta för att inte få något längre men, men för mig kan det vara väldigt svårt att tänka så.

Jag fick dela upp loppet i en jäkla massa delmål och såg bara nästa krontroll framför mig och inte det som var kvar. Varje delmål var en vinst och ett “hejja mig själv” stopp. Jag försökte fokusera på annat än smärtan och bara skidade. Varje km en vinst och varje delmål en vinst.

Väl i mål så var jag knappt glad i den meningen utan bara lättad att det va klart :’D Jag ville bara bli av med skidorna och aldrig mer köra skidor.. :’D

Så, min lärdom av detta lopp:
– Vasaloppet och öppetspår är ett FANTASTISKT arrangemang och en otroligt fin tävling och man kan ta sig igenom den med knapp träning. Men, det är fasen inte kul. Om man vill ha en härlig upplevelse så träna både kondition på skidor och skidteknik.
– Jag justerade mina kläder i sista sekund och körde med underställ + vindjacka i de varma 7 grader. Så värt
– Energimässigt räckte stoppen + någon ynka gel faktiskt. Jag hae packat på mig mycket mer.
– Jag borde druckigt mer vatten då jag är AS TÖRSTIG KONSTANT fortfarande 3-4 dagar efter.
– Skaffa såndär “handskeliknande” grej som man håller stavarna med. Jag hade remmar och de va ju inte as kul när allt gjorde ont.

TACK för alla hejarop, både från publik och deltagare och FÖRLÅT att jag själv inte var lika peppig och hejig tillbaka.
Jag var så himla trasig bara, kroppsligt och mentalt :’D

Och även TACK vasan för ett fantastiskt arrangemang! Även om jag nu har glömt smärtan så lär vi aldrig mer ses OM jag inte får en bra skidvinter innan :’)