In mot dag 3 i sälen. En dag med lite extra aktivitet och en svindlande oro i kroppen när jag för första gången skulle ta hachico upp på lift kommer nedan. Så det är bara på med läsglasögonen så kör vi!

Förmiddagen

Näst sista heldagen i sälen. Vi vaknade skapligt även denna dag och hade en lite skiftande dag framför oss. Inte mycket regn men kunde komma några skvättar här och var. Dagen innan hade jag sneglat fram en runda som jag tyckte att jag och jesper skulle köra. Den hette Hällaturen och va till största delen grusväg och blåmarkerad, men den avslutades med lite extra höjdmeter.

Jespers rekord-distans sedan innna va 35km, och denna va 39 km, så det kändes ganska så perfekt! En utmaning absolut, men lite lagom iomed att det var på grusväg.

Första delen av turen va väldigt mycket nedför. Vi startade vid gubbmyren där vi bodde då rutten gick nästan exakt förbi, sedan körde vi medsols. Det kändes enormt kartigt när man knappt nuddade pedalerna och man snittade lätt 27 km/h utan ansträngning. Och det va inte så att det va brant nedför utan lätt sluttande men mer eller mindre konstant i kanske 7-10 km. Sjukt nice. Men sen visste man ju också vad som väntade. :’D

Om man tänker att man älskar uppförsbackar, kommer man per automatik börja tycka det blir lättare då? Jag vet inte. Men jag har försökt anamma det lite extra senaste åren och det går inte lättare, men mentalt blir jag inte lika putt när de kommer.

Kring 15 km så svängde vi ned och började köra längs en älv. Man kunde se vattnet skvalpa och en häst långt över på andra sidan som stod och betade. Mer eller mindre inga bilar alls och man kunde bara mysa. Sjukt himla JÄTTE härligt. Här planade det av och blev lite mer normalkuperat. Och jesper brände på sjukt bra. Himla impad av dig!

Backen

Sen kom det, som ni alla väntat på. Det vände. And it turned GOOOD. Kring kanske 30 km snåret så började det gå uppför med rejäl stigning. Inte samma typ av mys backe som vi åkte ned för utan det va ganska duktigt brant. Jag hade headsupat innan om att jag kanske bränner lite i vissa backar för att få lite semiintervall (energin va dock sisådär, dåligt planerat intag) och denna backen blev självklar. Jag drog iväg flåsande upp för backen och såg lite mer cyklister längs vägen som också stångades upp. Och tävlingsperson som man är så har man ju hemliga tävlingar med alla man ser hahaha. Så jag skulle om honom, sen henne, och sen alla jag kunde se.

Jag stångades upp med en liten oro som låg i magen. Jesper hade innan sagt att han började bli slut och denhär backen va inte bara brant utan lång också. Jag tragglade 5 minuter, 10 minuter och började gå in om 15 minuter och funderade på hur det gick för honom.
Tror att jag nådde ”toppen” någonstans kring 15-20 minuter innan jag vände om för att möta upp honom. Men det tog inte lång tid innan han kom där, absolut trött, men med schysst tempo och bestämda tramptag. Närmade sig de jag cyklat förbi förut så det smög sig in en liten stolthet i det momentet. Men det va inte riktigt läge att ösa det, för det va inte mycket energi kvar :’D

Sista biten blev lugnt rull och distansen landade kring 40 km. Klar rekommendering för alla nivåer om man vill ha en fin, enkel men avslutningsvis tuff bana!

Eftermiddag

Efter att ha hinkat i oss lunch, vilat en kort stund sedan tagit en second lunch (haha ja jag vet, men det är inte första gången. kakelugnar) så skulle vi ut på vandring. Vi skulle också göra ett ångestmoment för mig – Lift med hund.

Jag hade sett andra göra det, jag hade frågat några jag mötte påvägen mot liften med sina hundar hur de gjorde. Jag hade försökt mentalt preppa på alla vis men gud va läskigt de kändes. Egentligen vet jag att Hachico är coolaste hunden ever. Han anpassar sig för de mesta, han har varit med om de mesta med och funnit sig i allt. Han är absolut ängslig som hund iomed kombon av schäfer och border collie som båda är ängsliga raser. Men han är också riktigt trygg och lugn.

Min skräckbild va att vi va högt upp i luften, liften stannar så det börjar skumpa och Hachico får ett panikryck, sliter sig ur mitt grepp och åker mot backen

Jag är ju övertänkarnas drottning och det borde så mitt namn som definition på just övertänkande. Så x antal scenarion hade spelats innan men jag har lärt mig som rutinerad övertänkare att:

1. Försök att inte tänka på det som KAN hända (för det finns massor) utan tänk på vad som realistiskt att det händer.
2. När du har tänkt på det realistiska så gör du en avvägning på om det är rimligt att utföra
3. Om det är det så gör en plan för hur du ska göra för att utföra det.
4. Trotts plan och lite mer känsla av kontroll så kommer tankarna fara, och de får göra det nu. För varje gång du motbevisar dina tankar desto mindre kommer de bli.

Så det va så jag fick göra! Det kändes jobbigt men jag visste att sannolikheten att hachico skulle få ett ryck va låg. Men OM det sker så har han sele på sig som jag kramphåller och jesper är precis bredvid och redo också. Så det kommer va lugnt.

Liftturen – Gustav express Lindvallen

Det jag inte kunde kontrollera som kändes jobbigt va när liften tvärstannas och den skuttar/gungar lite extra. Det höll jag alla mina tummar och tår för att vi skulle slippa, iallafall uppdelen.

Vi kom fram till liften, fick halvlyfta upp hachico och placerade han snabbt mellan oss medan liften fortfarande rullar. Selen/stångden hissade vi ned och jag kramphåller selen och inser att jag även tokspänner hela kroppen. Hachico är väldigt fundersam på vad som sker och är lite stressad över situationen. Garanterat för att jag själv bara osar ut nerver.

1 minut går och liften tvärstannar

Exakt det jag inte ville skulle ske, hände nästan direkt. Liften tvärstannar och skuttandet börjar. Jag kikar ned på vovven medan hela jag är redo för att hålla en panikslagen hund. Men vet ni vad, det va absolut ingen fara. Han va absolut ängslig, men det hade han nästan varit från att vi gick ut bilen och han visste att det va något skoj på g. Men ingen rörelse, inget ljud. Han bara låg där. Min fina fina hund <3

Uppe på fjället

Väl uppe så kunde jag slappna av och vi vandrade vidare. Det fanns en kortare sväng mot en stensjö (tror den hette så) som vi tog för att hålla det lite lagom efter cykelturen och våra låga energinivåer. Det va helt perfekt för dagen.

Även här, ca 1 timmas aktiv vandring va helt lagom och perfekt för dagen, klar rekomendering att ta om man vill ha en korttur med fina vyer, mysiga pusstopp och lätt vandring.

Efter vandringen så va vi hungriga, igen haha. Så det blev en liten fika för oss alla 3 på toppstugan.

På tillbakavägen va jag mer lugn och även Hachico. Noll bry över att vi va högt över backen utan han bara låg där och mys-tittade på alla cyklister som åkte under honom vilket jag kan föreställa mig måste känts väldigt lustigt. Sen blev resten av dagen väldigt lugn och sansad med film och mys.