Racerapport - XCO SM i Göteborg - Alicia Petersdotter

Årets andra racerapport och det är med glädje jag skriver den! En av mina mål för iår var att köra just XCO SM vilket blev genomfört i söndags MED PUBLIK! Jajamen! Restriktionerna har lyfts och nu får man ha publik på tävlingarna, även om det ännu är begränsat till viss del. Och jäklar i havet vad det ger en extra-boost ! Men vi backar bandet lite grann och startar denna racerapport på morgonen av tävlingsdagen. Förvarnar för en liten rörig rapport.

Morgonen till tävlingsdagen vaknade jag med oerhörda nerver. Varken nytt eller unikt att vakna upp med det innan tävling så jag försökte jobba med det så gott jag kunde på vägen ned mot frukost. Eller ja, jag panikade och Jacob försökte va realistisk och minska nerverna. :’D Det handlade inte om tävlingspreppningar då de inte kunde varit så mycket bättre, även om det tveklöst fanns förbättringspotential. Det var bara allt annat som har med “tävling” att göra som spökade inombords. Men jag försökte få i mig frukost och fick i mig en skaplig mängd innan nerverna stoppade matlusten helt. Sen gick hela resten av morgonen åt till att gå igenom alla förberedelser i huvudet och uppdatera väderappen 1000 gånger.

Det var ju som så att det gick av och ann gällande hur vädret skulle vara. Ena sekunden skulle jag starta och köra i spöregn och åska, andra skulle det va mulnet och perfekta förhållanden. Så jag hade panik-dragit på ett par Ground Control dagen innan på framhjulet för att ha bra fäste OM det skulle bli rena pissvädret. Bak hade jag kvar mina Renegade där planen va att anpassa lufttrycket efter underlag. Och det visade sig vara den perfekta combon under loppet!

2 timmar innan start för XCO SM

Vi va på plats ca 11.30 efter ett stopp i en mataffär för lite “pre-race-mellis”. Kan även benämnas som kakor. Jag hade ett litet hopp om att få i mig lite mer innan start och kakor är inte bara gott utan snabb och enkel energi. Och även om det va tufft så åkte några ned.

Jacob va med som support (och tacka gudarna för det med min nervositet) och skulle även langa åt mig under loppet. Men iomed att han faktiskt aldrig gjort det OCH för att min hemmaklubb kolmården va på plats så kunde Nicke ställa upp som langare. Mer av en proffsåkare kan man inte känna sig om man har honom som langare OCH som mek om något sker under loppet. LYX! Det innebar även att det blev lite roligare för Jacob då han kunde förflytta sig lite runt banan, snacka med folk och heja!

Så Nicke kikade och fixade däcktrycket så jag körde med 1,0 bar fram och 1,1 bar bak. Jag va ju orolig över fästet under loppet iomed att det regnat under natten/lite på FM, men förhållandena visade sig va ganska schyssta. Stigarna torkade upp ganska fort när det va flera som körde på dom så vi slapp ler-festen nästan helt! Men vissa partier hade lite hala rötter och stenar, så fokus fäste men även rull blev PERFEKT för denna dag!

1 timma kvar

1 timma kvar till start och nerverna börjar kastas omkring som en berg-o-dalbana. Känner att jag mest flackar runt, nervös-kissar massa gånger och fördriver tiden. Försöker leta efter någon form av kontroll på flaskor och mig själv men upplever ändå att jag inte har koll på något.

30 min kvar till start och det blir nästan Jacob som trycker iväg mig för att värma upp. Är så fokuserad men ändå så ofokuserad. Jag må va flackig som person men med nerver med i bilden så går inget rätt. Men jag snackar lite med några tjejer som också värmer upp och kan släppa de tankarna några sekunder.

15 min kvar till start och vi blir inropade för att prickas av i startlistan. Damer Senior, urstarka damer och lilla jag.

1 minut kvar till start och de absolut längsta sekundrarna i mitt liv.

PANG! Startskottet går!

Och iväg for vi! Det blir ett sådant galet tryck i början och det ända man hinner tänka är “försök häng på försök häng på!”. Även “ramla inte” :’D

Fartstrategi

När jag och Jacob diskuterade loppet dagen innan så berättade han att man kör med 80% regeln. Det innebär egentligen att när ledaren av loppet kört in 80% av varvet “bakom dig” och är nära på att varva så måste du kliva av banan. I damer senior så kör vi 7 varv på en bana som är 4 km lång vilket innebär att vi kör ungefär 3 mil. Kollade startlistan och ser starka tjejer som Jenny Rissveds, Emma Belforth m.fl. och inser att: “Japp, jag kommer inte hinna köra runt alla varv.”

Med den infon i bakhuvudet så insåg jag att jag enbart kan ha en strategi = kör så det ryker så länge det går. Självklart inte maxa, men heller inte hålla igen. Ett fint mellanläge där jag pressar men också orkar. Vad jag visste var att jag hade mycket att ta igen på nedförspartierna och A-linjerna iomed att fixade dom ganska bra. Men vi har också det jag är sämst på vilket är backuthållighet. Och den fick jag känna på med råge under detta lopp!

Banan – kort förklarat

Innan vi snackar varven så ska jag ta er igenom banan. Har ni koll på den så kan ni skrolla ned.
Den startar vid mål och slingrar sig bort mot berget där SM hoppet finns. Man kör en lite bergig och rotig stig innan man kommer till själva hoppet och antingen tar det, eller tar B-linjen ned som slingrar sig ned längsmed. Upp i skogen mittemot och via ganska så klassiska stigar. En brant men kort uppförsbacke innan man trampar sig fram till den sega backen upp för kullen. Snor-jobbigt innan man sprängt benen så ni kan ju tänka er hur det kändes efter det :’D

Väl uppe för backen kör man ned halva backen via lite byggda hopp och sedan vänder det upp igen. Pulsen hinner inte sänkas så mycket utan man kör med lite syra kvar i benen innan det går nedför igen av samma karaktär som innan. Man tar sig in i skogen i där det är ganska mycket rötter och stenar mer eller mindre hela vägen. Du kör fram till den s.k. AlleBike backen vilket är en nedförslöpa som slingrar på och innehåller ofantligt mycker rötter och stenar. När man tagit sig igenom det så kommer ett gap-hopp (videon nedan) innan man kommer fram till langningen.
Upp i skogen igen i en bergig uppförsbacka för att sedan köra nedför likt Allebike-backen in till mål. (videon nedan)

Varven innan avplockning

Varv 1
Första varvet kände jag mig on fire! Körde på bra och hade ett jämnt och bra tryck uppför. Nedför slingade på bra och jag satte linjerna bra från start. Hade test-kört banan dagen innan så hade koll, men trotts det kan det bli fel när man väl kör. Men allt sattes bra och jag va nöjd! Jag tampades fram och tillbaka med en tjej från She rides och såg ryggen på en tjej till framför. Blev en liten morot under loppet! Jag hörde hejaropp både från nära, bekanta och okända. Jäklar vilken boost.

Varv 2
Varv två kände jag på att jag pressat lite väl i början.. Det va ju såklart strategin, men man hade ju hoppats på att hålla hela vägen. Även om det va naivt. Men farten va fortfarande helt okej i backarna även om det började bli tungt. Nedförsåkningarna och hoppen var oförändrade. Jag och Stina (she rides) fortsatte tampas

Varv 3
Här började benen ge vika för backarna och Stina började åka ifrån mig. Jag hade inte orken alls och förbannade mina ben. Men jag vet ju sen tidigare loppet, men man kan inte hålla sig från att hoppas på mer. Nedförslöporna va oförändrade förutom att jag måste gjort någon miss i linjen på AlleBike-backen då jag var nära på att slinta till. Men parerade upp det bra och va på banan igen.

Varv 4
Helt ärligt så hoppades jag lite på att bli avplockad här. Jag va så trött. I lagningszonen såg jag Jenny Rissveds (men på motsatt sida) och förstod att hon va väldigt nära mig nu och anade att jag snart kommer bli avplockad. Och strax innan målgång på varv 4 så var det precis det som hände!

Målgången och känslan

Jag trodde någonstans att jag skulle va mer besviken över att jag inte orkade mer eller placerade mig bättre. Men ikke. Jag är glad. Jag känner så starkt att detta är min typ av bana, men jag måste träna mer specifikt för just den typ av tävling. Så jag känner mig i startgroppen för att verkligen kunna utvecklas och det gör att jag kan hålla humöret uppe. Hade jag kört ett långlopp nu med denna placering och “seghet” så hade jag vart sur och grinig. Tycka jag är sämst och ogilla allt på mig själv. Men nu – bara glädje!

Jag tror att en stor del till känslan är att jag får boostar av att det går bra för mig nedför och i hoppen. Jag är relativt så orädd där och kan ta in mycket tid på de segmenten. Iomed att jag inte är lika bra uppför och känner att jag, iallafall efter något varv, sackar efter där så gör nedförssegmenten att man håller glöden uppe. Det blir kul att tävla helt enkelt och inte bara en plåga haha 🙂

Men nästa år kommer jag sätta bättre tider, bli snabbare och flowa som en tok. Och va ÄNNU gladare! Men alla måste börja någonstans och här är min början på många fler XCO tävlingar!

Tack

Jag vill avluta med att tacka min underbara bästa pojkvän för stöttningen under helgen! Han stöttar mig alltid ska ni veta, men denna helg va lite extra viktig för mig och han va med! Även ett tack till Nicke för langningen och wäppling för pepp under banan. Men sen vill jag tacka alla ni som också va på banan och hejade! O herre gud vilken boost jag fick! Tusen miljoner TACK! Även tack till er som skrivit!!

Jag är så glad och pepp efter helgen. Jag fortsätter gasa på och tackar er alla för erat engagemang och stöd <3