Jag tror att vi kommer att kunna checka av alla typer av racerapporter nu. En har vart där alla delar gått halvdant men jag känner mig glad. En har vart där jag känner mig snabb nedför men tung uppför. En där jag är snabb uppför men o-flowig nedför. En när det gått relativt så bra på båda delar och så har vi denna. Där verkligen ALLT kännes fel.
Jag vaknade på lördagmorgonen i min egna säng och försökte vakna till. Jag hade valt att testa banan samma dag som tävlingsdagen då jag va lite trött på flängandet och trodde att det skulle räcka. Gick upp ur sängen och packade det sista. Vanligtvis inför tävling så kan jag ha lite svårt att somna natten innan och så fort jag vakar till så kommer det som en våg av nervösa känslor. Men denna dag fanns inget. Istället hade jag jordens hormonrubbning av något slag och kände mig enbart nere och otaggad. Hade verkligen ingenting att grunda det på utan jag va bara helt off.
Jag kunde dra vissa paralleller till att jag hade haft mycket under veckan, men det kändes ändå helt wierd.
Jag packade ihop sista, laddade med maten jag skulle ha och sedan åkte jag ned. Hoppades på att taggen skulle komma när man närmade sig så försökte gå in i tävlingsmood. Försökte se tävlingen framför mig och göra någon form av mental laddning. Men det va tufft.
Väl på plats
Så hade jag ca 30 min tillgodo på mig att byta om, hitta teamis och sedan stå redo för att testa banan. Helt perfekt med tid och helt enligt plan. Jag kom till tävlingsområdet och möttes av dropp/brant hindret i bilden ovan. Min egna bild är så dålig så tog en bild från tävlingsfotografen på en tävlande som körde det. Det är alltså ett dropp över en stock/ett träd och sedan går det ned en brant med en massa rötter och en kurva med ett göttigt placerat träd.
Vi tog oss ut på banan och konstaterade att banan var av snarlik kvalité, med andra ord tekniskt lurig, som första branten man såg. Jag ångrade bittert på plats att jag INTE hade åkt upp dagen innan för att kunna memorera linjer och bli bekväm med hindrena, för nu hade jag 45 min på mig att stanna, reka, kolla de andras linjer och bli säker på min egna linje. Väldigt dumt! Men jag lärde mig tveklöst något.
En kort summering av hela banan är:
När det gick nedför så var det oftast tekniskt svårt. Många sten och rötter – branter och dropp. Många skarpa men även flowiga kurvor som dock va sandiga så det va lätt hänt att man fick släpp. Uppför fanns två varianter. En variant va “ormen” där det gick slingrigt uppför. En va bara raka vägen upp. Så en tuff bana kan man säga ! Men det måste den va om det ska va WM kvalificerad vilket denna bana var.
På den tiden jag rekade så hann jag memorera några linjer, men det va så långt ifrån tillräkligt. Och även om jag hade rekat banan så va nerverna fortfarande noll. Jag åkte tillbaka till bilen, åt lite grann sen räknade ned till starten med hopp om att det ska vända under tävlingen.
Starten
Jag hade läst detta innan så jag var förberedd, men det betyder inte att jagg uppskattade upplägget. För er som inte vet så innebär XCO att man kör flera varv på en teknisk bana och tidigare när jag kört så har det alltid enbart vart damer ute på banan även om det är mixade tävlingsklasser. (D30, junior ect.) Men då körde de herr elit och dam elit ihop? Och junior dam och junior herr ihop. Varför inte slå ihop det mest rimliga vilket är dam junior + elit och herr junior + elit? Jag förstår grejen med att det blir ett större antal cyklister ute på banan om herrarna kör ihop då de är fler, men dethär blev så dumt för mig just denna dag.
Hur som haver så startade herr eliten 2 min före oss och sedan va vi iväg. På startlinjen hade jag småsnackat lite med damerna och gud va de är häliga. Även om de inte alltid utbyts så många ord så får jag alltid den känslan och det ger någon form av pepp. Man vill va där lixom. Efter lite snack så tickade klockan ned, fokusen kom och sedan PANG.
På banan
Första 1 km så var jag med damerna och sedan va det HEEJJDÅÅÅ. Jag hade svårt att komma upp i puls, jag kom inte ihåg mina linjer, jag va helt ofokuserad och inget funkade. Och jag va så ARG. “Varför varför varför är jag så DÅLIG” ekade runt i huvudet. Samtidigt försökte jag peppa mig själv och mantra att det blir såhär för alla någongång, det kan bli bättre om du fortsätter och tänk va bra träning du får! Redan första dropplinjen så gjorde jag något tokigt som jag knappt ens vet själv, men jag “föll igenom” med överkroppen så jag hade överkroppen nästan liggandes på styret. Lyckades ta mig upp och ta resten av droppen bra. Första lagningen roppade jag ut till therese som stod där (tusen tack alltså <3) att ” jag kanske kommer bryta om det inte känns bättre”. Så Illa kändes det just då.
Mot slutet på banan i varv 1 så kom det ett hinder där det va en stor sten på vänster linjen eller så kunde man hålla höger och köra runt stenen. Högerlinjen va tveklöst bäst då det DIREKT efter stenen kom en vänstersväng vilken gjorde att man kom in på den grymt bra i högerlinjen. Meeen det hade jag glömt bort och tog stenen, insåg mitt misstag i droppet och försökte lösa det men det slutade med en krasch. Ingen stor krasch men tillräcklig för att elda på min sur-het.
Varv två tror jag att jag började SMÅTT komma igång. Inte så det kändes bra, men tillräckligt för att jag skulle överväga att fortsätta. Linjerna blev ynka lite bättre och humöret lika så. Men då kom nästa del, herrarna.
Herrelitens varvning
Vad jag ogillade med våran gemensamma start var att jag hade mentalt förberett mig på att de skulle dundra förbi. Armbågarna ut och sen “FLYTTA PÅ DIG”. Mot slutet på varv två så kom de första herrarna men oj så fel jag hade. De första herrarna körde om med 100% respekt! Ropade en bit i förväg och vilket håll de kom åt. Ropade antal som kom bakom och fick även ett litet “bra kört!”. Tusen tack grymma ni för ett sånt fantastiskt omkörande!
Övriga herrar var också bra och jag upplevde aldrig att det va några oschysstheter. Men. Det blev så himla dumt. Iomed min dåliga dag så kände jag mig så förbanskat slow och herrarna är, oavsett om jag hade haft min bästa dag, mycket snabbare. Så jag kollade mig hela tiden över axeln för att se om någon kom så jag va tvugen att flytta mig, fick stanna vid sidan av vissa hinder för att inte blocka när de skulle köra och kände att hela min ynka lilla kommande flow va förstörd för att jag fick flytta hela tiden. Så då kände jag, iomed allt innan, att det va mer värt att hoppa av än att fortsätta och känna mig som jag gjorde då.
Notera att detta är noll % riktat mot herreliten för jag kände verkligen att de hanterade detta sjukt bra. Utan jag tycker enbart själva upplägget va dumt för mig. Speciellt en dag som den.
Känslan efter
Det kändes verkligen inte bra att bryta utan någon anledning än att jag bara tyckte det kändes skit. Hade hellre skrivit att cykeln gick av, jag dyngkrascha eller att jag tuffade på ändå. Men det kändes så meningslöst. Så på vägen hem så tyckte jag lite synd om mig själv, även en stund hemma. Men sen började det neutraliseras och blir bättre. Dagen efter och i måndags så körde jag några puschningar och fick lite Queen of mountains som gjorde det lite lättare i hjärtat haha. Men varken målet eller min tagg inför nästa år är förändrad på något sätt. Det blev bara en liten törn på självförtroendet just då men jag vet vad jag måste göra annorlunda till nästa gång OCH vad jag ska träna på i vinter.
Så summa summaro – Nu kör vi hårt under vintern 🙂
