Nu frossar jag hotellfrukost, alltså riktigt trycker i mig! Jag har 220km kvar att trampa igenom, det blir (om inte vindarna ligger drygt igen) ca 9 timmar. Jag håller verkligen alla tummar och tår på att det inte är motvind då många kroppsdelar fortfarande gör ont som satan.
I detta läge, har det gått så lång att jag drömde om dehär inatt, ja drömde att jag försov mig till 13.00 och fick panik. Kastade mig ur sängen, på med kläderna för att sen sätta mig ner och tänka att de va lönlöst. Jag kommer inte hinna!
*vaknar upp* , kollar klockan. Den va 4 på natten, pjuh, har en stund till på mig att sova.
Gick upp kvart över 7, petar på de delar som gör ont och inser att de fortfarande är öma, benen känns halvtrötta och går fortfarande med särade ben men känner mig fasen ändå mer taggad än vad jag gjorde igår när jag va smärtfri. Känner att jag har tagit mig mer än halva vägen, det är grymt bara det! Nu vet jag att psykiskt kommer det kännas så bra när jag kommer under 20 sträcket och trampar ner mot 19, 18, 17.. En underbar teknik jag har för att lindra smärtan och få lite hopp, gjorde precis lika dant på vättern.
Så idag hoppas jag på två saker. Snälla snälla inte motvind, då vet jag inte vad jag gör och låt inte gpserna krångla.
Ha det fint kära vänner ❤
