Racerapport – Bockstensturen

Sista racerapporten från långloppscupen, sjukt. Denna säsong har gått så sjukt fort att jag inte vet hur det är möjligt. Den har bidragit med SÅ mycket bra (även i det dåliga) och en ökad självkänsla för mig på hojjen att det är galet! Och efter min tävlingsladd med uppsatt träningsschema nu under augustimånad så har jag fått mig ett kvitto på att jag behöver tveklöst struktur i min träning OCH att jag har mycket kvar att hämta.
Är så taggad på uppbyggnadsfasen nu och tävlingssäsongen 2020… 😀

Men till racerapporten!

Iomed den långa bilfärden mot Varberg så valde jag och finspångsgänget att åka upp en dag tidigare för att övernatta på ett vandrarhem i närheten av starten. Resan gick smidig, sällskapet trevligt och vändret lika så! Vi kom ned lagom till att hinna hämta ut nummerlapp, kika området, köpa frukost sen börja ladda inför morgondagen.

Iomed en förkylning som legat och gått upp och ned 1.5 vecka innan tävlingen så var jag lite nervös och en smula nedstämd över att min ”tävlingsladd skulle gå förjäves” för att man inte skulle kunna pressa som man ville och/eller känna sig seg.

Efter en god nattssömn så vankades det tävling och som vanligt drar mina nerver igång som ”myrornas krig” och en gnutta panik och lite ångest över ”varför GÖR jag ens dehär” :’D Det sker alltid, alltså verkligen ALLTID i solo tävlingar där jag vill pressa. Men jag vet ju att den känslan släpper så fort startskottet gått.

Jag värmde upp, kikade på folk, laddade, ställde mig i startfållan, insåg att jag va kissnödig, paniksprang till närmaste toan, hann precis tillbaka till att vi skulle ställa oss i mass-starten och sedan släppas iväg efter någon minut.

Startskottet gick och vi åkte iväg! Ni vet ju min inställning till mass-start igentligen MEN, helt seriöst, så var inte Bockstensturens mass-start lika hemsk. Iomed att det var LITE uppdelat samt att vi körde på en smalare väg så blev det inte samma ”tjocka” känsla som i tidigare mass-start när jag vurpade. Så det kändes helt OK, trotts mitt agg.

Min plan om att hålla igen i starten kan man ju alltid glömma för det GÅR inte. Man vill ju med i flowet och hamna i en schysst klunga så det är egentligen bara helt onödigt för mig att ens låtsas som att jag ska hålla det – för jag gör det endå aldrig.

Första 2 milen (ca) va väldigt lättåkta utan backar och stök så min puls skenade som vanligt men jag hittade ganska så bra ryggar ändå. Men vet ni en annan sjuk grej – jag var extremt fräsch. Alltså jag var SÅ pigg?! Första km blev det lite felkörning och traggel i klungan, men sen så bara flööööt allt på?!

När första backen kom så var jag lika fräsch och körde kontrollerat men med lite tempo uppför. Jag hade ett helt SJUKLIGT fokus och var 1000% in the game alltså och banan var som gjord för mig! Lagom långa uppförsbackar som sedan avslutades med en nedförslöp så man kunde återhämta sig bra. Jag var så jäkla pigg och med tills ungeför 4-5 mil in i tävlingen.

Runt hälften av loppet så började jag känna att backdäcket kändes mjukare. Jag tappade fokus men försökte intala mig själv att det enbart kändes som det och att jag inbillade mig för att ”det hade gått för bra för att va sant”. Men för varje km kändes det mer och mer och vid depån efter 7 mil så sladdrade bara däcket som en jäkla orm.
SJÄLVKLART hade jag missat en pumpjäkel (som låg kvar i väskan) så jag i panik roppar efter en pump vid depån och efter att ha fått frågat några gånger så pekar de mot ”tekniska zonen”.

Och alltså helt seriöst. Detta är ett långlopp och en ganska stor tävling (vad jag tycker) så borde man inte ha något annat än en liten HANDPUMP av billigare modell i tekniska zonen som inte ens fungerar utan blåser ur luften åt båda hållen? (var 2 ventilhål)

Iomed att den inte funkade så fick jag i panik ropa efter en fotpump och efter vad som kändes som 100 år (vilket det inte var, men ni vet, tävlingspaniken) reagerade en fantastsik ung kille i publiken som sprang mot bilen och hämtade pump.

Här hade jag två val, antingen chansar jag och pumpar i luft och hoppas att det håller, eller så står jag och tar i slang (hade tubless). Och eftersom den hållt över 7 mil så tog jag det snabba alternativet – pumpa i luft.
Åh så dumt nu i efterhand.

Däcket höll trycket i någon km innan det började sladdra igen. SKIT!

Jag försökte ta mig fram i det tempot som gick men i varje kurva fick jag hålla igen och cykeln blev så mycket trögare.

Jag stannade igen i depån innan mål där samma grej upprepades – en liten skit handpump i tekniska zonen så jag fick ropa efter fotpump. Då hade en funkis det en bit bort men lyckades inte få till mekaniken så jag, i smått irritation, orkade inte vänta och bestämde mig för att försöka ta mig imål med sladderdäcket.

Kom imål och kände mig så besviken.

Alltså jag hade kraften. Jag hade sån sjuk styrka i mina ben OCH i huvudet detta lopp att det hade kunnat gå förbaskat jäkla as bra. Verkligen grymt bra. Men ne. Cykeln ska krångla när benen inte gör det. Sen absolut, klart som tusan att jag är glad över att jag mer eller mindre fått ett kvitto på att mitt träningsupplägg gav sjukt bra effekt – men det kändes heller inte som att jag verkligen fick visa det för mig själv…

Aja, jag är inte arg eller besviken längre utan snarare tvärt om – jag är super taggad på att bygga upp mig själv över vintern till den bästa versionen av mig själv. 2.0 Alicia.

Hade bara önskat att jag fick avsluta sista loppet på långloppscupen ”på topp” 🙂

Tack alla underbara människor för eran pepp och glädje längs vägen, både i publiken, längs banan och via medier ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: