Racerapport och glada tankar

Hej hallå!

Sömnen inatt var väl under all kritik kan man säga, men trotts det känner jag mig nöjd med tillvaron. Lite sådär sprudlig inombords blandat med att jag borde dricka lite mer kaffe (konstig kombo).
Jag har nämligen börjat med en ny grej inspirerat av Isabell Löwengrip, jag har börjat skriva ner tankar och mål varje dag. Tanken är att man ska sätta sina mål på morgonen, tänka på dom under dagen tillsammans med sitt stora mål och sedan på kvällen så läser man de igen och kanske utverderar eller om man bara vill låta det vara.
Avslutar sedan dagen med positiva och TACKSAMMA tankar. The end.

Simpelt och sjukt viktigt tror jag, tyvärr fallerade lite den sistnämnda delen igår, potisita tankar, då jag hade en liten irritation inombords men man kan ju inte förvänta sig att alla dagar flyter på klockrent 😀

Till racerapporten:
1572 MTB challange, långlopps SM

Innan detta lopp var nervositeten på TOPP! Jag har nog inte vart såhär nervös inför en tävling på länge – vilket var sjukt positivt! Jag kände mig mer ”på gång” och jag var taggad för tävling. Sen hade jag världens team med mig också som självklart påverkade de peppade humöret

Allt gick smidigt innan start, nummerlapp hämtades ut, man hälsade på lite folk, fixa ihop cykeln osv. Jag hade ätit bra, värmt upp bra och va helt enkelt redo för race!

Väl i follan så blev jag helt gaalet nervös, alltså det verkligen PIRRADE i hela kroppen och jag ville bara komma iväg så det skulle släppa lite. Men då blir självklart starten framskjuten i 7 min för att vi i tävlingsklass skulle ställa oss i seedingsordning*.
Gaaaahh det var bland de längsta minuterna någonsin!! Framförallt när, 30-60 sek innan start, de tar på ett pulsläte i högtalarna innan så man står på ännumer helspänn :’D

Seen, äntligen, gick starten!

Damerna startade 1 minut efter herrarna och vi höll en samlad klunga i ca 7 km innan det börjades splitras upp. Jag tappade där de börjades splitras men gjorde allt i min makt för att inte tappa för mycket. Viiiilket va dumt, jag blev AS trött runt 4 mil.
Då var det bara att koppla på huvudet och tvinga mig framåt när kroppen skrek åt mig att sakta ner.

Men jag var lixom med, i huvudet menar jag då. Jag ÄLSKAR att jag börjar känna mig mer och mer vass nu och jag har lärt mig en viktig läxa – nästa gång jag ska göra ett stort och jobbigt äventyr så får jag inte ha några viktiga tävlingar efter. punkt.
Det har tagit mig tills någon vecka sedan att komma tillbaka både fysiskt och psykiskt och det är inte riktigt hållbart om man vill göra bra resultat haha 🙂

Hur som, efter 5 mil så gjorde jag en vacker ”glide on the grusväg” och skrapade upp benet lite fint. Jag tyckte otroligt synd om mig själv i några minuter och sen släppte smärtan succesivt. ”pjuh”

Sista 2 milen så kom en dam ifatt mig som jag gått lite fram och tillbaka med under loppet och jag var fullt bestämd på att ”henne släpper jag fasen inte!!”

Vi hängde ihop princip hela vägen in, tills sista km. Och jäklar va irriterad jag var över det. För det är såhär, när jag tävlar så måste jag veta hur läng tävlingen är (ganska exakt) och vad jag har att förvänta mig. Det är dels för att jag sätter hela min mentala förmåga i dehär milen som är avsatta samt planerar mitt intag efter det. Jag hade läst mig till att loppet var 80 (78) km och satte hela min kraft i att det var 8 mil. Men i startfållan så var alla tjejer osäkra på hur långt det var, var det 80? 82? 90? Ingen visste helt men jag var ändå ganska säker på min sak, eller?

Jag hängde med henne trotts att kroppen egentligen sa åt mig att ”du, jag tror vi ska lugna oss lite va?” genom 60, 65, 70, 75… Sen började jag bli hungrig. Det är INTE bra. Verkligen inte. Det är tecken på energibrist och det påverkar mig mentalt så sjukt mycket. Men jag visste ju att det bara va MAX 5km kvar och det kunde jag stå ut..

Det blev 78, 79, 80, 81km… Där tappade jag henne.. Och jag blev så sjukt arg, NÄR KOMMER JAG I MÅL?? Säg inte att det är 90 km?! Min mentala förmåga släppte, jag hade bara förberett mig på max 80km och sen skulle jag se/höra mål, men de kom inte. Frustrationen bubblade inom mig i den grad att jag snäste till på en funktionär och frågade hur långt det är kvar egentligen?!

Om du läser dehär – URSÄKTA!! Jag är verkligen ALDRIG avsiktiligt otrevlig utan anledning och detta var ett snäs av irrittion på att banan var längre än mitt huvud hade planerat och det var inte meningen att det skulle gå ut på dig. Mixat av att jag var förbannat trött med en förbannat hög puls. Ingen bra kombo haha 🙂

Hur som, jag kom imål som 9:a på 83 km och när irritationen lagt sig (tog typ 5 min) så var jag väldigt nöjd med loppet.
Jätte fint arrangerat, jätte trevlig bana och härligt med hejjarklack längs vägen – de gjorde ni bra!

Tack för denna gång!
Nu siktar vi på cykelvasan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.